Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Vi kom över havet". Albert Bonniers förlag.

Detalj ur omslaget till "Vi kom över havet". Albert Bonniers förlag.

Vi vi vi

Publicerat 27 september 2014 | Av |

Det finns böcker och så finns det böcker man verkligen minns. Den jag tänker skriva om här är en anspråkslös och tunn liten bok jag bara skulle flytta från en vagn till en hylla egentligen, men det räckte att läsa baksidan för att bli fångad.

Vi kom över havet heter den och är skriven av Julie Otsuka. Den handlar om unga japanska flickor som är köpta som fruar till japanska män i USA. Det är strax efter första världskriget och de fyller nästan en hel båt, var och en med ett foto av sin framtida make. De blir vänner, de försöker föreställa sig livet på en ny kontinent. En del är kyska, en del blir förälskade i någon i besättningen. Några flickor delar säng med varandra.

Och när de kommer fram står männen där och tar emot, oftast betydligt äldre, brutalare och mindre framgångsrika än de utgett sig för. Och livet i det välsignade nya landet blir ofta precis lika slitigt som om de hade stannat i sina hembyar och arbetat på fälten varje vaken timme.

Dystert kanske, men alldeles beroendeframkallande välskrivet och fascinerande. Hela boken är skriven som ”vi”, i stället för ”jag” eller ”hon/han” som de flesta böcker är. Som läsare följer man alla flickorna. Ingen blir namngiven, allting är uppräkningar av alla slags öden de här flickorna fick. En tar livet av sig på båten, en annan fångar en matros hjärta och blir så småningom utköpt från sin make, till ett pris fem gånger högre än han först gav. Några jobbar med jordbruk, andra blir barnflickor, någon blir älskarinna åt den vita mannen i hemmet där hon arbetar. Några får fler barn är de mäktar med, andra inga alls, och gör allt för att ändra på det.

Och man skulle kunna tro att det bli oengagerande att läsa om allas öden, i stället för att följa ett fåtal personer, men det fungerar perfekt. Det märks att författarinnan gjort sin research och varje öde, varje tanke och känsla känns som att de bygger på historiska dokument. Och dessutom är det poetiskt. Ulla Roseen har gjort en fin översättning som gör att det känns som att boken är skriven på rytmisk svenska från början.

Det är också en skildring av livet som immigrant, av att aldrig få höra till riktigt, aldrig lära sig språket lika bra som sina barn. Och när nästa krig kommer med Pearl Harbour, blir alla japaner misstänkliggjorda. Trots åratal av hårt arbete och mödosamt hopkämpade hus och ägodelar får de japanska invandrarna finna sig i att allting tas ifrån dem och att de till slut får bo in interneringsläger.

Det är en kort bok. En ledig dag är det lätt att läsa hela på en gång. Men jag kommer nog minnas den hela livet.

 

Kommentarer inaktiverade.