Pesten

När Nobelpristagaren Albert Camus roman Pesten kom ut 1947 var det många som, med all rätt, läste den som en allegori över tyskarnas ockupation av Frankrike under det nyss avslutade andra världskriget. Under den renässans som boken upplevde under våren 2020 kom den emellertid att läsas mer bokstavligt och med Jan Stolpes nyöversättning har den nu blivit tillgänglig för en helt ny läsarskara.

Klicka och låna

Romanen utspelar sig på 1940-talet i den algeriska hamnstaden Oran, som vid tillfället befinner sig under franskt styre. Till invånarnas stora häpnad och förskräckelse börjar gator, rännstenar och trapphus svämma över med uppsvällda råttlik. Det hela avfärdas till en början som något obehagligt men övergående, tillfälligheter och busstreck. Till och med när de första människorna insjuknar och uppvisar oroväckande symptom, som läkaren Bernard Rieux och hans kollegor motvilligt måste medge påminner om pesten, försöker invånarna hålla modet uppe och fortsätta leva sina liv som vanligt. Förnekelsen är seglivad och det är först när myndigheterna tvingas vidta preventiva åtgärder i form av ett totalt in- och utreseförbud, stränga restriktioner och isolerade kliniker för de smittade som det sakta börjar gå upp för befolkningen att livet i Oran kanske aldrig mer kommer att bli sig likt. Familjer splittras och de som råkat befinna sig på annan ort under sjukdomsutbrottet får inte återvända. Portarna stängs och till och med brevväxling förbjuds, då även pappret förmodas kunna sprida smittan. Oran befinner sig med andra ord i vad vi idag skulle kalla för en lockdown.

Kort därpå bryter en skoningslös värmebölja ut som får hela staden att koka. Ett febertillstånd som härjar såväl i köttet som i den uttorkade jorden, den bländande klarblå himlen och de spruckna husväggarna. På samma sätt som den moderna läsaren kan reflektera över hur världen som vi en gång kände till den har förändrats med Covid-19, beskriver Camus hur vardagslivet stagnerar i takt med att sjukdomens allvar sjunker in. Skott börjar höras från stadsgränserna och det står snabbt klart också för de mest inbitna optimisterna att det inte längre är en fråga om rekommendationer – det går inte längre att lämna Oran. Åtminstone inte med livet i behåll.

Oran krymper ihop till en platt, livlös kuliss av sitt forna jag i takt med att bland annat socker och alkohol blir bristvaror. Rastlösa själar uppehåller sig på caféer och restauranger för att undfly hettan och fördriva tiden. Biograferna idisslar samma magra utbud dag efter dag. Den aldrig sinande strömmen av arbetslösa slussas in i den närmast industriliknande verksamhet som vuxit fram kring hanteringen av sjuka och döda. När kyrkogården inte längre räcker till skyfflas liken helt sonika ner i anonyma, kalksjudande massgravar, med samma mekaniska effektivitet som man gjorde sig av med råttliken i handlingens början.

Den framskenande epidemin och desperationen som växer fram i Oran målas genom en allestädes närvarande berättarröst upp i samspelet mellan några av romanens nyckelkaraktärer som var och en hanterar situationen på sitt eget sätt, utifrån sina personliga förutsättningar.

Vi har den plikttrogne men desillusionerade läkaren Rieux, som tror på åsidosättandet av individens behov och vilja för det allmännas bästa. Trots misstanken om att det kanske redan är för sent att göra någon betydande skillnad arbetar han outtröttligt för sina patienter under dygnets alla vakna timmar. Prästen Paneloux söker förgäves finna tröst i föreställningen om farsoten som ett sorts gudomligt ingripande och därmed någonting meningsfullt. Journalisten Rambert tar hjälp av den skrupellöse handelsmannen Cottard och dennes tvivelaktiga kontakter för att på illegal väg fly staden och återförenas med sin käresta. När Rambert får veta att också Rieux tvingas leva avskild från sin hustru (precis som Camus själv ska ha gjort medan han skrev ”Pesten”) ändrar han emellertid uppfattning och ansluter sig till den växande skaran volontärer som med alla medel försöker stävja sjukdomen. Hotellgästen Tarrou råkar av en slump befinna sig i Oran när gränserna stängs. Han grubblar mycket över människans natur, över definitioner av gott och ont och eftersträvar själv att uppnå ett plan där han genom sin existens inte längre kan skada andra och därmed bli så helgonlik som han anser det vara mänskligt möjligt. Trots sitt utanförskap och sin djupt rotade svartsynthet blir han efter hand en drivande organisatör av stadens sanitetsgrupper och finner en vän och bundsförvant i Rieux.

”Pesten” skildrar hur långvarig isolering och stress påverkar oss människor och de sätt på vilka vi förhåller oss till varandra, oss själva och världen omkring oss. Den låter även understryka hur ensamma vi i grund och botten är, när allt vi tagit för givet rycks undan och alla vedertagna spelregler upphör att gälla. ”I romanen finns i praktiken bara ensamma människor” som Camus själv ska ha uttryckt det. Kanske blir den ensamheten aldrig så påtaglig som när ett yttre hot letar sig in genom murarna, över gränserna, in i människors hjärnor och hjärtan som en mystisk sjukdom och luckrar upp gränserna mellan tillfälliga rekommendationer och livsomvälvande, bestående förändringar.

Pesten finns också som e-bok i appen Libby!