Monstren vi förtjänar
Marcus Sedgwick skriver ungdomsböcker. Han gör det bra men inte på ett sätt som särskilt många andra. Jag hoppas kunna visa hur.
Som så mycket annat så är utgivningen av böcker för unga trendkänslig. Ofta beror trenden på en tidigare framgång, som med dystopin Hungerspelen och den flodvåg av dystopier för unga som följde. Jag säger inte att Sedgwick inte uppfattar och förhåller sig till trender men han gör det om inte annat på sitt eget sätt. När många skrev romantiska ungdomsböcker om snygga tonårsvampyrer så skrev han My swordhand is singing (svensk titel De som går igen), en råare bok om mer klassiska vampyrer i tidigt 1600-tal någonstans i Östeuropa.
Som redan antytts så handlar det ofta om böcker som går bortom det realistiska, men det kan lika väl handla om det rent historiska – som i Revolver (svensk titel Revolvern), en realistisk, klaustrofobisk thriller i det tidiga 1900-talets guldgrävartid. Eller varför inte The black horse om en grupp människors kamp mot omvärlden och varandra i en odefinierad grovkornig forntid.
Alla dessa exempel har unga människor i huvudrollen, något som är en möjlig definition på en ungdomsbok, men jag skulle vilja ägna lite uppmärksamhet åt en av de senare böckerna – The monsters we deserve från 2018 (tyvärr ingen svensk översättning ännu). Det är en helt utmärkt bok men frågan är om det är en ungdomsbok? Den marknadsförs som en sådan medan faktum kvarstår att Marcus Sedgwick återigen utforskar gränsen för ungdomslitteraturen.
Boken är svår att beskriva men ett försök är att den är dels en essä, dels en metaroman om en roman och en rysare – på samma gång. En författare har hyrt en ensligt belägen stuga i franska alperna för att skriva en bok om Mary Shelleys klassiker Frankenstein,från 1818. (The monsters we deserve släpptes lagom till 200 årsjubileet – 2018.) Författaren, som liknar Sedgwick själv och har initialerna M.S. – alltså som både Marcus Sedgwick och Mary Shelley, avskyr Frankenstein. Sedgwicks bok är stämningsfull, filosofisk och stillsam och handlar till stor del om författarens förhållande till sin skapelse – i det här fallet Frankenstein. Vilket är förhållandet mellan den rasism och sexism ”Marcus Sedgwick” pekar på i boken och Mary Shelley? Han ställer frågan så intensivt att författaren i stugan får några nattliga besök – både av verkliga och fiktiva personer.
Frankenstein är ett lyckligt val då det är en bok som många läser i skolan, en bok som haft stor påverkan på vår kultur men också en bok som, som så många andra äldre böcker, läses på ett annat sätt nu än då den skrevs. Frågan om vad Frankenstein handlar får ofta olika svar beroende på var, när och till vem frågan ställs. Och så har ju Hollywood gjort sin tolkning vilket naturligtvis gjort sitt till. Detta är alltså Marcus Sedgwicks bidrag till myten som sattes samman i Mary Shelleys huvud för över 200 år sedan och sedan fick eget liv.
För den som vill veta mer om The monsters we deserve och höra Marcus Sedgwick prata om den så finns en intervju med honom i det avsnitt av Dynamopodden som heter The Dynamopodden we deserve. En liten godbit, bland många, ur samtalet är varför boken är illustrerad. Alltså egentligen…