Omslag till boken "Marzahn mon amour" av Katja Oskamp. Rámus förlag.
Marzahn mon amour
Det finns mycket skrivet om den uppåtgående klassresan. Fjolårets Nobelpristagare Annie Ernaux är ett exempel, hennes tronarvinge Édouard Louis en annan. Om den fallande klassfärden kan jag inte komma på många författare på rak arm. Främst tänker jag på Kristian Lundberg, som skildrade sin förflyttning från etablerad författare till skuldsatt daglönare i Malmös frakthamn – Yarden.
Marzahn mon amour är en uttalat självbiografisk roman av Katja Oskamp, född 1970 i dåvarande DDR. Efter några utgivna romaner tar det stopp, och kontakten med förlagen består av idel refuseringar. Och hon är… medelålders:
I medelåldern, när du varken är ung eller gammal, flyter åren ihop. Du ser inte längre stranden du startade från, och den strand du är på väg mot kan du ännu inte urskilja. Under dessa år sparkar du omkring mitt ute på den stora sjön, tappar andan, tröttas ut av de enformiga simrörelserna.
Någonting behöver förändras. En tidig vårdag år 2015 tar Oskamp tunnelbanan till Charlottenburg för att utbilda sig till fotterapeut tillsammans med andra kvinnor som av olika anledningar är på väg att byta bana i livet.
De lär sig allt om fotens anatomi och besvär. De övar på varandra. Blodet rinner. De blir bättre. De klarar provet. De tar en kaffe tillsammans innan de skingras åt olika håll.
Oskamp tar anställning på en salong på botten av ett höghus i Marzan i östra Berlin. Att Marzahn mon amour har utsetts till bok i satsningen ”Berlin läser” är ett träffsäkert val då boken är en slags kollektivroman över de olika invånarna i bostadsområdet. De flesta av besökarna kommer regelbundet till salongen, och deras fötters olika belägenheter tycks vara ett resultat av liven de levt.
Under tiden fötterna tvättas, exfolieras, slipas, masseras och smörjs (japp, triggervarning för dig med fotfobi) berättar de till en början ofta skamsna Berlinborna om sina liv, krämpor och ljuspunkter i tillvaron. Oskamp själv är inte sen med att dra liknelsen med Maria Magdalena som tvättar och smörjer Jesus fötter. Så långt tillbaka går idén om fotvård som en helig sak.
Oavsett om det är en förman från byggarbetsplatsen eller en fåfäng helkroppstatuerad typ, en gravid eller en tant, en klent begåvad eller en akademiker – precis alla ursäktar sig för sina fötter när de för första gången tar av sig strumpor och skor i ett fotvårdsrum. Det spelar ingen som helst roll vilket skick de är i. Situationen är ny och ovan, mötet lite för intimt, det blir pinsamt – och ursäkten avser allt detta.
Katja Oskamp tycks särskilt lämpad att förvalta dessa människoöden, som hon återger lika omsorgsfullt som hon varsamt hanterar negligerade fotsulor. Marzahn mon amour är en kort och lättläst roman som berör. En pärla, om man så vill.
Marzahn mon amour finns även som ljudbok på originalspråket tyska i appen Libby.
Bibliotekarie som arbetar med skönlitteratur, talböcker, visningar och flera andra saker. Här är min lista över favoritämnen i poesin: 1. Bröd 2. Harar 3. Fåglar 4. Åldrande.
