Omslag till boken "Mamma i soffa" av Jerker Virdborg. Albert Bonniers Förlag.
Mamma i soffa
Jerker Virdborgs nionde bok är en absurd och lågmäld relationsroman, ett drömspel kryddat med svart humor, som filmatiserades ifjol.
Premissen är nog så enkel – två vuxna bröder tar med sin mamma till ett möbelvaruhus mitt ute i ingenstans för att leta efter en soffa, men när de väl kommer dit får de veta att butiken har upphört och är i färd med att monteras ner och packas ihop. De dammiga lokalerna ekar tomma, sånär som på en och annan slumpmässigt kvarlämnad möbel. Plötsligt försvinner modern utom synhåll och när bröderna hittar henne igen har hon parkerat sig i en soffa på övervåningen och vägrar helt sonika att resa sig. Till en början är det knappt någon som tar notis – modern är gammal och har väl bara blivit lite trött i benen. Kanske behöver hon äta något? Efter hand blir frågorna allt mer otåliga och framför allt oroliga. Har hon fått en stroke? Har hon rentav förlorat förståndet? Systern rings in, såväl som moderns partner och en psykolog. Brödernas försök till vädjan, förhandling och rena hot faller platt, alltmedan minuterna tickar förbi och mörkret sänker sig utanför.
Få saker i livet kan skaka en vuxen människa i grundvalarna så till den grad som när en mor tappar greppet om verkligheten och förirrar sig in i glömskans förrädiska skuggmarker eller ännu värre, dör. Oavsett vilken relation man har till sin mor så är och förblir hon fortfarande – vare sig hon vill det eller inte – den allra första förebilden. Det var hon som en gång lade ut spelreglerna och lärde sina barn hur världen fungerar, hur de förväntas bete sig bland folk och var de ska dra skiljelinjen mellan rätt och fel – ibland genom att själv utgöra det varnande exempel som får barnen att välja rakt motsatt väg i livet. En otrygg barndom kan rasera ett helt liv och frågan är om det finns något antal terapitimmar som kan reparera de skador som en gång åsamkats av en vårdslös förälder.
Om soffan i berättelsen ska tolkas som en metafor för åldrandet, tidens obevekliga gång, förgängelse i största allmänhet eller rentav döden får vara osagt – kanske är det upp till läsaren själv – dramaturgiskt skulle jag säga att romanen håller vilket spår man än slår in på. Personligen läser jag den som en demonstration av hur skrämmande mycket i tillvaron som står och faller med det sociala spelet och alla dess outtalade regler och att var och en håller sig till den roll som tilldelats dem – mor, son, dotter, medmänniska eller kund som vet att tacka för sig och gå hem från ett tomt och stängt varuhus.
