Lodjuret och gläntan

Sankta psyko av Johan Theorin handlar om Jan Hauger, en förskolelärare som får jobb på en speciell förskola, Gläntan. Gläntan ligger intill ett mentalsjukhus med sluten vård. Många av patienterna är brottslingar med en diagnos. Förskolebarnen är barn till patienterna. Mentalsjukhuset heter egentligen Sankta Patricia men har fått det olycksbådande öknamnet ”Sankta psyko” i folkmun.

Idén är att barnen under trygga former ska kunna ha en relation med den sjuke föräldern som de får träffa regelbundet genom att gå genom en kulvert under sjukhuset.

Men Jan har också ett mörkt förflutet. På en tidigare förskola han jobbat på, Lodjuret, tappade han en gång bort ett barn under en utflykt. Eller tappade han verkligen bort det? Och vad hände med hans enda vän som barn, flickan som växte upp och blev en tillbakadragen sångerska?

Och varför vill Jan så gärna arbeta på just Gläntans förskola?

Theorin bygger upp handlingen i flera skikt med tillbakablickar både mot händelserna på Lodjurets förskola och Jans egna trasiga uppväxt. Man får en pusselbit i taget till personer och händelser, samtidigt som mystiken tätnar i nutiden på Gläntan och personalen där avslöjar sina egna dolda motiv till att vilja arbeta så nära Sankta psyko.

Det är ju inget ovanligt grepp, men här fungerar det ovanligt bra. Jag var verkligen nyfiken på hur allt hängde ihop och vad som skulle hända. Känslan var mer skräckroman än deckare och jag tänkte många gånger på John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna där det också finns en begåvad barnsångerska som sjunger gotiska texter.

Så om du vill bli sådär riktigt fångad av en bok så kan du låna Sankta psyko!