Omslag till Jag ser allt du gör av Annika Norlin. Weyler förlag.
Jag ser allt du gör
Egentligen har jag gått och känt det på mig hela tiden, att det bara var en tidsfråga innan Annika Norlin, sångerskan bakom de omåttligt populära vemodspopbanden Säkert! och Hello Saferide, skulle göra författardebut. Nu är det äntligen gjort och dagen är här. Annika Norlin har hittat den skönlitterära röst som hon pratat om i olika intervjuer och nu sitter jag alltså med resultatet, den grällt blåorangea novellsamlingen ”Jag ser allt du gör”, i handen.
De senaste åren har inneburit ett rejält uppsving för den svenska glesbygdsromanen, med starka titlar som Karin Smirnoffs Norrbottenstriologi (Jag for ner till bror (2018), Vi for upp med mor (2019), Sen for jag hem (2020), Maria Brobergs Bakvatten (2020) och Marit Kaplas värmländska Augustprisvinnare Osebol (2019). Fascinationen för knepiga byoriginal, dialektord och karga, vindpinade naturskildringar tycks ligga helt rätt i tiden.
Jag ser allt du gör känns i den andan som en fältstudie av den introverta glesbygdsbon med den avbefolkade uppväxtorten som en förlängning av det egna jaget. Miljöerna i samklang med de lite reserverade, återhållsamma iakttagelserna förstärker och ger tyngd åt de känslor som berättarjagens ord inte räcker till för.
Det var morgon igen när vi närmade oss Mellansverige. Nu började naturen ändras till det man kände till. Nu kunde man börja vara rädd för älg igen. Nu var det långt mellan mackarna. Nu gick marken från frodig till kal. Nu ståtade tallarna.
Boken knyts ihop av att samtliga noveller kretsar kring norrländska kvinnor i problematiska och ibland rent destruktiva relationer. Kvinnor som gör sitt yttersta för att leva med och runt ett diffust, allestädes närvarande utanförskap, på samma gång som de utgör ett tryggt nav för människorna runt omkring dem. I Bekräftaren har berättarjaget lagt sin yrkesroll som samtalsterapeut åt sidan för att istället erbjuda sina kantstötta klienter den kravlösa, ändlösa bekräftelse som hon så väl kan se att de behöver, som en slags extramamma och outtröttlig proffströstare. Dottern Margit i Barn axlar det på tok för tunga ansvaret att medla mellan de grälande föräldrarna och skapa en trygghetsbubbla för brodern Jan. I bokens sista (och enligt min mening bästa) novell Gå rasar en namnlös kvinnas tillvaro samman under tyngden av en fasansfull tragedi, varpå hon samlar sig tillräckligt för att lämna precis allt och alla bakom sig och ge sig ut på en personlig Golgatavandring från Gällivare till Östersund.
Det handlar om kvinnor i livets olika skeden som betraktar omgivningen med garden uppe och plåtkoll på alla nödutgångar, som ser vänner och älskare komma och gå medan de själva, av mer eller mindre självvalda anledningar, stannar kvar.
Utan vare sig tydlig början eller slutkläm blir novellerna snarare betraktelser och små nedslag i isolerade händelser än dramaturgiskt ”korrekta” berättelser, men det stilvalet förstärker å andra sidan bara känslan av att få ta del av verkliga, oregisserade människoöden. Okonstlade, genuina miljöer, tankar och dialoger kring ämnen som de flesta på något sätt kan relatera till. Och kanske är det något vi alla behöver i dessa tider, då det allra mesta känns främmande och oberäkneligt.
