Jag kan inte sluta gråta

Det ena jobbärendet mer akut än det andra trillar in i telefonen och kryper in under huden på Josefin under dygnets alla timmar. Bekymrade kollegor försöker nå henne var hon än befinner sig. Samtidigt som Josefin känner sig överkörd och förminskad av cheferna blir kraven bara fler och arbetsdagarna allt längre. En dag briserar allt och efter att Josefin ledsagats hem från jobbet i ett mentalt töcken tvingas hon komma till insikt med att hon helt enkelt inte orkar mer, vare sig fysiskt eller psykiskt. Hon har blivit utbränd.

Från att ha varit driven, kvicktänkt och ambitiös finner hon sig plötsligt i en situation där vare sig kroppen eller hjärnan längre lyder. Hon fastnar i hemmets slutna trygghet och får kämpa för att ens orka duscha eller borsta håret. Till synes små och enkla uppgifter som att ta en fika med en vän på stan eller läsa en bok blir henne övermäktiga. Till och med sjukskrivningen i sig sätter press på Josefin, då hon upplever att den egentligen inte förändrar någonting. Den skapar bara ett tillfälligt vacuum i kaoset, sätter hennes liv på standby alltmedan omgivningen med växande otålighet går och väntar på att hon ska bli frisk igen och komma tillbaka, som om det vore frågan om en envis förkylning. Efter hand slutar även de mest välmenande vännerna höra av sig, barnen vet inte hur de ska hantera hennes plötsliga känsloutbrott och maken blir allt mer frånvarande, irriterad och tystlåten därhemma. 

Mitt hjärta slår för Josefin, jag går med henne genom rum och snäva korridorer. Pulsen stegras med hennes när hon flyr från en påstridig väninna på stan och när hon i panik låser in sig på toaletten på jobbet för att undvika förödmjukelsen i att gå sönder, mitt framför ögonen på sina kollegor och chefer.

Boken nystar varsamt i vem man egentligen är och vilken samhällsfunktion man fyller när man inte arbetar, hur man bemöter en människa i livskris och om det ens är möjligt att omprogrammera hjärnan och återuppfinna det egna jaget från scratch. Ann Liljeroth målar upp en gripande berättelse som i händerna på en sämre författare skulle ha kunnat utvecklas till en serie präktiga moralkakor om vikten av att sätta gränser och älska sig själv. Hon tvekar inte för att dyka ner i och utforska de mest motsägelsefulla känslorna hos någon som blivit så själsdränerande trött att hon har slutat fungera och som knappt ens är säker på om hon vill ha omvärldens hjälp och omsorg, om det liv som drev henne in i väggen är värt att kämpa för.