I en stuga vid världens slut

Ibland är det som skrämmer mer själva konceptet (tänk om det finns ett spöke i halvförfallna huset i slutet på gatan vi nyss köpt så billigt eller tänk om de döda plötsligt reser sig ur sina gravar och inte vill något hellre än att gnaga på våra hjärnor). Absolut inget fel på det och jag läser ofta sådant med glädje.

Sen finns det skräck som jobbar på en annan nivå. Låt oss kalla den mer realistisk så vet vi vad vi pratar om. Ett exempel, och en favorit, är den inte helt purunga stämningsfulla klassikern Psycho av Robert Bloch som också blev klassisk film av Alfred Hitchcock. Vem kan glömma duschscenen?

The cabin at the end of the world av Paul Tremblay tillhör den mer realistiska sortens skräck. Den som faktiskt kan hända I verkligheten som vi känner den. Och det är väl just det som gör att den skär djupare i oss.

Eric och Andrew med sjuåriga adoptivdottern Wen har hyrt en stuga i skogen vid en sjö i New Hampshire för att komma undan jobb och stress och internet och storstad. Bara vara och bada och läsa. En paus.

En dag då Wen fångar gräshoppor framför huset (hon vill studera dem för att kunna hjälpa andra gräshoppor i framtiden) och papporna solar på baksidan kommer en man, Leonard, gående på vägen som leder upp mot tomten. Hon hör eller ser ingen bil och han är välklädd i skjorta knäppt ända upp till halsen. Han är stor, charmig och snäll och hjälper Wen att fånga gräshoppor. Men Wen är misstänksam och vet att hon inte ska prata med främlingar och undrar hur han egentligen kommit dit utan bil. Efter ett tag och många fångade gräshoppor senare kommer tre personer till gående på vägen, alla i skjortor knäppta upp till halsen och dessa bär hemmagjorda otäcka klubbor och taggiga vapen med sig. Leonard säger till Wen att hennes pappor inte kommer vilja släppa in dem och att vad som än händer nu så vill vi inte skada er.

Så börjar en desperat kamp i stugan i skogen i New Hampshire. En kamp främst om de sju personernas liv och möjligen, möjligen, om allas våra liv. Alla vi på jorden.

Det är en intensiv och hypnotisk bok. Jag läste den nästan i ett sträck men med gott om pauser för att göra mer kaffe och för att hämta andan. Den är ett kammarspel inom fyra stugväggar som ständigt tar nya vändningar. Som låter oss följa samtliga personers perspektiv i egna kapitel. En bok som skär på djupet och, utan att säga för mycket, handlar om det mest skrämmande som finns: oss själva.

Andra titlar av Tremblay (som vann Bram Stoker award 2015 och 2018) att hålla ögonen öppna efter är A head full of ghosts och Growing things and other stories. För att nämna några.