Skönlitteratur

Hopp och framtidstro enligt Ivan Oljelund

Publicerat 1 maj 2012 | Av |

Ivan Oljelund är en av Sveriges mest bortglömda författare. Men under den tidigare hälften av 1900-talet var han otroligt produktiv; skrev flera romaner och var en ständig debattör i den socialistiska pressen. Förutom att han är en fin Stockholmsskildrare ger hans skönlitterära böcker en inblick i det unga revolutionära Sverige vid seklets början.

I det tidiga 1900-talet formerade sig de socialistiska rörelserna i Sverige. Två stora strejker bröt ut 1902 och 1909 och kampen för allmän rösträtt hade inletts. Snart förgrenade sig vänsterrörelsen i två huvudfåror, en revolutionär och en reformvänlig. Ungsocialisterna, som Ivan Oljelund drogs till var revolutionärer.

Ivan växte upp på Kungsholmen i Stockholm och han har skildrat sina tidiga barndomsår i Det hände på Kungsholmen och Stockholmsbarn. I böckerna kallas han för Mikael Häger. Fadern, som var typograf dog i lungsot när Ivan och brodern var små. Modern kunde inte alltid ta hand om barnen; tidvis fick de vistas på söder i ett boende för hemlösa och ackorderades senare ut till småländska bönder.

I romanen Arbetarbohem har Mikael lämnat Småland och flyttat till Stockholm. Till att börja med får han jobb på en brädgård. Det är ett råslit med usel betalning och när någon sticker tidningen Facklan i hans hand ser han hela sin fattiga barndom i ett helt nytt ljus. Förståelsen blir ögonblicklig och vreden över sin egen och broderns utsatthet öppnar en språklig rymd i hans inre.

Facklan (eg. tidningen Brand) med sitt revolutionära och omstörtande språk sätter igång en skaparprocess hos den oskolade Mikael. Nu fyller han sida efter sida i sina skrivhäften under stulna stunder på brädgården.

När han får en artikel publicerad i Facklan och träffar redaktören Wildberger (Hinke Berggren) dras han in i den anarko-syndikalistiska rörelsen.

Wildberger är en lysande talare som åker runt på klubbarna och håller föredrag. Snart cyklar Mikael ut på en egen föredragsturné och får fler och större uppdrag för Facklan. Drömmarna är storslagna:

De drömde om det stora, sköna hatet, som blandade sina flammor med den stora kärleken. Om världsförvandlingen och nya himlar och en ny jord. Något oerhört förestod, alla profetior skulle uppfyllas och paradisets portar ånyo öppnas på jorden.

Ja allting kunde ju bara bli bättre. När man läser romanen förstår man hur oerhört fattiga många människor var. Mikael lever för dagen och halvsvälter. Han hyr ett rum av en arbetarfamilj som tränger ihop sig i köket för att dryga ut hushållskassan. Mannen i familjen äger bara ett par arbetsbyxor och ber generat Mikael att få låna hans varje gång det är dags att gå upp till värden och betala hyran.

Det är fascinerande att läsa om den tidens unga, radikala människor, som hade en så orubblig tro på att en ny tid snart skulle randas. Den internationella arbetarrörelsen skulle bli en kraft och skapa en ny bättre värld för alla.

Men snart börjar krigsmullret ljuda och det ofattbara första världskriget bryter ut. Arbetarrörelsens bärande idé var ju att utplåna alla gränser. Kriget blir ett dråpslag mot internationalismen – skulle arbetarna i världens länder nu börja slå ihjäl varandra? De unga spekulerar i olika scenarion – kanske kriget ändå skulle förena arbetarna och påskynda den nya tiden som skulle resa sig ur spillrorna och askan?

Ivan Oljelund var fredsivrare och blev tillsammans med Zäta Höglund och Erik Hedén år 1916 dömd i det så kallade Föräderimålet. Han  fick avtjäna ett 18 månader långt straff på Långholmen. Brottet var att de deltagit i en fredskongress där man hade diskuterat en mobiliseringsstrejk. Sin vistelse i fängelset beskriver han i romanen Dans med stormen.

Man kan undra varför vissa författarskap helt glöms bort. Ivan Oljelund  är en intressant skildrare av den unga människans psyke och av de idéer som måste haft en närmast hypnotisk lyskraft för det unga, utfattiga Sverige i början på 1900-talet.

(Fotot är från Wikimedia commons.)

3 svar till “Hopp och framtidstro enligt Ivan Oljelund”

  1. Tack för ett fint inlägg denna 1 Maj…Ivan Oljelund är en författare som förtjänar att lyftas fram ur magasinen.

  2. Började läsa om första delen efter många år litet av en tillfällighet men har sedan med stor behållning dragit igenom hela serien. En fin bild av ett tidevarv och så är det ju inte bara det man läser utan allt det som syns ’emellan’ också