Haralds mamma

Femtiotalisten med praktisk frisyr, foträta skor och kvävande, krävande moderlighet mot åttiotalisten med ett hudlager för lite närmast hjärtat och ett skriande behov av egentid och ett eget rum.

I stället för kulor viner här de syrliga kommentarerna tätt genom den kompakta inomhusluften. I konfliktens, om än inte i handlingarnas, centrum står Harald. Den enes son och den andres partner, mannen som precis blivit utskriven från ett behandlingshem i de norska fjällen och som nu alltså ska hämtas hem – men när? Och framför allt, till vem?

Handlingen är närmast filmatiskt uppbyggd med täta scenväxlingar mellan de två kvinnornas mångbottnade dialog på flygplatsen och tillbakablickar till historien om den välvillige lufsen Harald och hans – ända fram till sista sidan – namnlösa flickvän.

I skarp kontrast till flickvännens svala, avmätt artiga yttre står hennes skoningslöst ocensurerade inre röst – bokens främsta behållning. Den slingrar sig fram mellan flosklerna som en tålmodig giftorm, beredd att när som helst hugga till mot allt och alla som råkar komma för nära. Hon avskyr Malmö och alla de som svagbegåvat nog valt att bosätta sig där. Hon föraktar Haralds grabbiga juristkollegor, hans ”ruggiga” socionomkompis Amanda och inte minst hans mamma, den överbeskyddande svärmodern.

Relationen sätts på prov när Haralds psykiska hälsa börjar krackelera och han blir alltmer beroende av besynnerliga tvångsbeteenden och psykofarmaka för att över huvud taget kunna fungera i vardagen. Flickvännen reagerar genom att dra upp gränser kring sin och Haralds bräckliga tvåsamhet medan svärmodern svarar med att helt sonika klampa rakt över varenda en för att hala honom tillbaka in i barndomens skyddade trygghet – med våld, om så krävs.

Haralds mamma  av Johanna Frid är en relationsroman om ångest, sårad kvinnlighet och bråddjupa generationsgap och det skulle inte förvåna mig om vi en dag får se Haralds mamma ta steget över till teaterscenen.

Haralds mamma finns även som e-bok i appen Libby.