Frida med penseln i handen

”Jag målar min egen verklighet. Allt jag vet är att jag målar därför att jag behöver göra det, och jag målar det som faller mig in utan några andra hänsyn.”

Orden är Frida Kahlos egna. Målandet blev för henne en väg ut ur den smärta som var hennes följeslagare under större delen av hennes liv.

Frida föddes 1907 i Mexico. Hennes mamma hade både indianskt och europeiskt påbrå. Hon var konservativ när det gällde kvinnans plats medan hennes pappa, som var tysk, hade ett mycket friare förhållningssätt. Han var konstnär och fotograf. Pappan önskade att Frida skulle följa i hans fotspår och hon fick börja sin bana som fotoassistent. Hon fick också börja studera i en högre skola för konst – reserverad för den mexikanska eliten. Men en trafikolycka satte stopp för skolgången – som artonåring blev hon delvis invalidiserad och fick därefter utstå otaliga operationer och smärtsamma sjukdomsperioder under resten av sitt liv. Ett järnräcke hade kört rakt in i höften då kollissionen mellan en buss och en spårvagn skedde. Fridas skrik överröstade sirenerna från ambulansen, men hon överlevde mirakulöst.

Även om hennes liv delvis blivit spolierat efter olyckan fanns kraften och viljan till det konstnärliga skapandet kvar. Hennes måleri kom att bli en öppning till något nytt och måleriet var inte bara av terapeutisk karaktär. Den allra första konstutställningen hade Frida i New York 1938.

Nio år tidigare hade hon gift sig med Diego Rivera, som var tjugo år äldre än Frida. Diego var en mycket berömd muralmålare. Frida och Diego hade ett stormigt liv tillsammans med en rad otrohetsaffärer. På något sätt kunde de ändå inte låta bli varandra. Paret ser något omaka ut där de står bredvid varandra i ett av de porträtt som Frida målat; Diego håller sin palett i ena handen och Frida i den andra. Året är 1931. Målningen finns nu på San Fransisco Museum of Modern Art. Det intressanta i sammanhanget är att, medan Diego var en stor och erkänd konstnär under den tid han verkade, så är det Frida som numera är den mest kända av de två.

Frida Kahlos många självporträtt präglas av ett allvarligt och mycket uttrycksfullt sätt att blicka rakt in i oss. Porträtten är ofta mycket självutlämnande och väcker en rad känslor hos betraktaren.  I porträttet ”De två Fridorna”, från 1939, ser vi två personligheter – dels den europeiska Frida med strikta kläder; en katolsk, väluppfostrad Frida. Vi ser också en Frida med mörkare hy och färgstarka kläder; en Tehuanakvinna. Just mötet mellan det europeiska och det mexikanska är ett av de teman som återkommer i Fridas konst.

Själv måste jag erkänna att jag haft svårt att ta till mig hennes bildvärld. Ändå står jag där vid biografihyllan på biblioteket och kan inte värja mig mot att låna hem den i formatet behändiga Frida Kahlo. Frida på omslagsbilden studerar mig noga innan hon hamnar i min väska för att sedan tas upp på spårvagnsresan hem. Jag bläddrar bland alla de färgstarka målningarna som återges i boken. Det är inte bara porträtt utan också många andra tolkningar av den värld och det liv som var Fridas. Boken har en läcker design med detaljbilder återgivna på varje uppslag. Den är utgiven av Läsförlaget 2006. I samma serie finns också biografier över till exempel Salvador Dali, Pablo Picasso och Andy Warhol. Jag kan inte annat än att konstatera att konstnärsbiografin Frida Kahlo blir för mig en ny ingång till Fridas fascinerande men ack så tragiska liv. Hennes bildkonst öppnas på vid gavel och dagboksfragment ger extra liv åt texten. En lagom liten men innehållsrik bok att låna hem från biblioteket!