Boktips, Facklitteratur
Omslaget till "Flicka, 1983" av Linn Ullman. Albert Bonniers förlag.

Omslaget till "Flicka, 1983" av Linn Ullman. Albert Bonniers förlag.

Flicka, 1983

Publicerat 13 januari 2023 | Av |

Flicka,1983 blir den första boken jag läser i år, med en föraning om att 2023 blir ett bra läsår. Författaren beskriver den 16-åriga flicka hon en gång var och de olika händelserna, omständigheterna och orsakerna som delvis formade henne till den kvinna hon blev.

Nästan 40 år senare ser författaren Linn Ullmann tillbaka på det som utspelade sig i Paris år 1983.

En flicka på 16 år går omkring på Paris gator i natten. Hon kan inte hitta sitt hotell och har lovat sin mamma att ringa på kvällen när hon kommit fram. Det är ett ultimatum för att hon ska få bege sig i väg hemifrån. Ensam, men med löfte om ett modelljobb och en plåtning, irrar hon vilset omkring och försöker orientera sig i den stora staden. Hon bär med sig lappen med adressen till fotografen A:s lägenhet. Klockan tre på morgonen ringer hon på hans dörr:

Genom att minnas vad som sedan egentligen hände i det där rummet, i den där ateljén, med den 30 år äldre fotografen, försöker Linn Ullmann få ett grepp om orsakerna till hur hon hamnade där, varför hon lät det hända och hur minnet och glömskan flyter samman till något som kan bli begripligt.

Hon skriver:

Under tiden jag har skrivit detta har jag sysslat med orsakssamband. Är det så att det ena orsakade det andra som i sin tur orsakade det tredje och så vidare? Eller är allt som står här ett urval av slumpvis sammanförda ögonblick, och om jag hade börjat någon annanstans skulle historien ha sett helt annorlunda ut?

Jag slås av hur utsatt och ensam den här flickan var när hon kastas ut i vuxenlivet. Hur brutalt livet kan vara när allt hon egentligen ville var att bli sedd och få upptäcka livet utanför hemmet. Att få ta steget ut i det okända. Fast det blev ju så fel, så allt hon vill är att åka hem igen.

Hon ringer sin mamma:

Var är du nu?
Jag är på hotellet.
Men du var inte på hotellet igår klockan tio?
Men mamma …
Nej, jag vill inte höra det.
Nej men hör på mig då.
Du bröt överenskommelsen.
Jag bröt inte…
Vi hade en överenskommelse.
Men mamma…
Du bröt överenskommelsen.
Men mamma (rösten får inte brista), jag vill hem!
Jag vill hem.
Jag vill hem. Det var orden jag ville säga, försökte säga, mindes mig ha sagt, men jag tror inte det var de orden som kom ur min mun den gången i januari 1983.
Jag tror att det som kom ut var: Men mamma, jag måste gå ut.

Naket och osminkat försöker Linn Ullmann berätta så sanningsenligt hon kan, om flickan hon var och kvinnan hon blev och hur svårt det är att sätta ord på det hon upplevt och att minnet både kan vara förrädiskt och smärtsamt och att glömskan kan vara en tröst.

Flicka, 1983 utspelar sig i New York, Oslo och Paris. Den spänner över flera decennier. Vi får ta del av bitar från författarens barndom och uppväxt. Relationen med hennes berömda mamma Liv Ullmann och även hennes far den världsberömde regissören Ingmar Bergman glimtar förbi i berättelsen.

Jag ser likheter med den självbiografiska romanen En flickas memoarer av Annie Ernaux och hur viktigt det var även för henne att skriva ner det som hänt henne i hennes ungdom och att det blir riktigt verkligt först när historien blivit berättad.

Ernaux gick till och med så långt att hon menade att det svåra hon varit med om var menat att bli skrivet om. Den franska författarinnan Vanessa Springoras roman Samtycket som kom ut 2020, ses som den första Metoo-romanen och Linn Ullmanns bok är skriven i kölvattnet av metoo vågen.

Vi som läsare anar minnenas betydelse för jagets uppbyggnad och innersta väsen. Vem är jag om minnena faller i glömska och går det att ge en ärlig och sann skildring av det som har varit?
Är vi offer för omständigheter och ödets nycker?

Det är frågor vi ställs inför när vi läser denna gripande skildring om flickan från 1983.

Kommentarer inaktiverade.