Film

En konung på flykt

Publicerat 15 juni 2018 | Av |

Kungens val är en gastkramande och slående vackert filmad historielektion. Det är också en av norsk filmindustris största kassasuccéer genom tiderna.

Filmen utspelar sig under de kanske mest omskakande dygnen i norsk historia, nämligen den 8, 9 och 10 april 1940 och har närmast en dokumentär prägel.

Klockan 22 den 8 april siktas ett stort antal tyska krigsfartyg i vattnet strax utanför Oslo och tar, så att säga, Norge på sängen. Tyskarna möts av kanoneld och norrmännen bjuder motstånd så pass att de lyckas sänka tyskarnas paradskepp Blücher, som går till botten med över tusen tyska soldater.

I tumultet passar den norska regeringen, Kung Haakon VII, kronprins Olav, den svenskfödda kronprinsessan Märtha och deras tre barn på att fly fältet och kliver skyndsamt på tåget norrut. Tyskarna är dem tätt i hälarna med sina bombplan och färden blir av det vådligare slaget. För att göra kungafamiljen mindre sårbar beslutas att de ska splittras. Märtha (Tuva Novotny) och barnen tar sig därför med bil över gränsen till Sverige.

Under tiden har politikern och officeren Vidkun Quisling genom en kupp tillskansat sig makten och kungör detta via radion (han syns aldrig på den vita duken). Den tyske envoyén Kurt Bräuer (Karl Marcovics) vill till varje pris förhandla med kungen och far, efter kontakt med Führern, i sporrsträck norrut för att träffa honom öga mot öga. Hitler kräver inget mindre än fullständig kapitulation och att kungen samarbetar. Denne svävar inte på målet, utan svarar upprört och rakryggat nej. Det är detta nej vi möter i det norska originalets titel “Kongens nei”. (Översättarens ändring av titeln till Kungens val tycks mig både klåfingrig och obegriplig.)

Filmen är regisserad av Erik Poppe och bygger på en bok av Alf R Jacobsen. Krigsscenerna varvas med förhandlingar och inblick i kungens familjeliv. Det spelar ingen roll att man sitter med facit i hand, filmen är ändå olidligt spännande.

Jesper Christensen är, enligt min mening, fullkomligt lysande i rollen som Kung Haakon, med sin nobla profil, som är som huggen i sten. Christensen gestaltar en ytterst konungslig regent, tyngd av plikter mot sitt land. På samma gång lyckas han förmedla en rädd och plågad människa. Till en början grubblar jag över varför kungen talar danska, men tänker att den detaljen väl haltar som i Jan Troells sevärda Dom över död man, där Christensen spelar Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings legendariske redaktör. Sedan går det upp ett ett ljus för mig och jag inser att kung Haakon faktiskt var dansk(!) Han “importerades” till Norge efter unionsupplösningen 1905.

Kungens val inspirerar mig i högsta grad till att lära mig mer om den tyska ockupationen av vårt grannland under andra världskriget.

Rekommenderas varmt!