En b-skådis bekännelser

Jag minns demonerna och sönderhackandet av de besatta vännerna. Jag minns the Necronomicon… Ja, det var mycket för min (alltför) unga hjärna att ta in men det finns, som en med tiden ofta upptäcker, mer.

Poddar leder mig inte sällan rätt nuförtiden och i en av dem så pratades det om en bok av Bruce Campbell (precis, DEN Bruce Campbell som är stjärnan i barndomens Evil Dead-filmer och, mycket senare, även tv-serien Ash vs. Evil dead) och jag var tvungen att läsa den. Blir lätt smått besatt på det sättet.

Hursomhelst, boken heter If chins could kill: confessions of a B movie actor, och i den beskriver Campbell, med början i barndomen, livet som hårt knegande skådis i Hollywoods lägre nivåer – egenfinansierade skräckfilmer, tv-serier och såpoperor. Teater som ung.

Många är de som har skrivit självbiografier, ofta med galna beskrivningar av överflöd, förrädiskt guldkantat löst leverne och nära döden upplevelser med kändisar, droger och överdoser av champagne. Ja, ni fattar grejen – kanske har ni läst något sådant också. Det är ju ”kul” eller intressant för oss här på marknivå men den riktiga igenkänningen saknas ofta. Tror att det jag försöker säga är att jag känner mer igen mig i den här boken än i till exempel Ozzy Osbournes brutalare självbiografi I am Ozzy (Jag är Ozzy). Även om jag varit Ozzy-fan sedan forever och gillade boken så gillar jag Bruce Campbell mer.

Det bör sägas att Bruce Campbell såklart har levt, och lever, ett liv som många av oss inte gör men ändå framstår han som ödmjuk inför den kultframgång han har och han berättar ofta med mjuk ironi om allt ifrån hur jävligt (både roligt och jobbigt) det var att skrapa ihop pengar till och spela in första Evil dead-filmen till ett möte med en räv han en dag träffar, döper till Sandy, och hänger med en stund.

Jag ska inte gå in i mer detaljer här för de som är intresserade kommer ändå att läsa boken och jag vill inte spoila läsupplevelsen. Kan dock säga det här: det här är ingen bok för skräcknördar (även om det inte är en nackdel om en är det då en läser). Det är heller ingen djup eller detaljerad bok vilket gör den läsvärd även för de som inte vet något om filmerna men som är intresserad av livet som ”blue-collar actor”. Det är också en bok en läser snabbt och de 51 korta kapitlen flyger förbi. I vissa fall kan det vara en nackdel eller upplevas som ytligt men inte i det här fallet. I det här fallet är det rätt. Lite som att lyssna på någon som pratar och åtminstone jag gillar att lyssna på just det här snacket.