Det tunna svärdet

Sasjas mamma är sjuk och ska dö. För att det inte ska vara lika smärtsamt har Sasja slutat kalla henne ”mamma” och har hittat på ett nytt namn för henne: Semilla. Han tror att han är redo, men när den där natten till slut kommer lånar han en eka och följer efter Dödens båt för att försöka få henne tillbaka.

Och när han kommer till Dödens rike lär han snart känna gris-pojken Trine som berättar att Döden själv bor i ett hus längst i norr av riket. Det är bara han som kan ge honom Semilla tillbaka, om det ens går. Trine blir Sasjas vän och följer honom på den långa färden. Med sig har de bara varsitt pinn-svärd.

Så långt påminner det om både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Frida Nilsson som skrivit boken har ett så fint sätt att beskriva Sasjas sorg som lever sida vid sida med glädjen i leken och det stora äventyret.

De första kapitlen är så sorgliga att det är svårt som vuxen att högläsa med stadig stämma, men väl i Dödens rike fångas både barn och vuxen av den magiska värden där. Det finns, i traditionell fantasy-stil, en karta i början som gör det lätt att följa vännernas färd över landsgränser, farliga vatten och mörka skogar.

I Hilde i söder bor ett folk av grisar, i Sparta i mitten bor ett folk av hundar och i Harpyrien… ja jag ska inte berätta mer! Det är så spännande hela tiden att få små ledtrådar till hur riket fungerar och det dröjer länge innan Sasha äntligen får träffa Döden, som inte alls är som varken han eller läsaren förväntat sig.

Så det utspelar sig i en sagovärld men det känns ändå att boken är nyskriven, med genusperspektiv och reflektioner över bonusfamiljer och skilsmässor.

Boken är över 500 sidor och väldigt ordrik. Språket är avancerat och poetiskt och det är en hel del tankfulla miljöbeskrivningar. För lågstadiebarn som boken enligt biblioteksklassningen riktar sig till kan det bli lite mastigt och som högläsare kan man pausa ibland och förklara ord, eller hoppa över några utdragna beskrivningar. Min gissning är att mellanstadiebarn kan få ut lika mycket av boken om inte mer, och eftersom huvudpersonen Sasja är 11 känns det nog inte för barnsligt heller.

Men det är också så mycket som är spännande och engagerande! Sasja är nära att dö flera gånger och de träffar både många vänner och många fiender på färden. De få illustrationerna av Alexander Jansson består uteslutande av uttrycksfulla porträtt, de flesta av talande djur, av alla de träffar och det är alltid en höjdpunkt att studera ansiktsuttryck och framtoning på de karaktärer man kanske redan läst om i flera kapitel. Handlingen är aldrig förutsägbar, även om barnböcker ”brukar sluta lyckligt” som min son påpekade när jag undrade hur allt skulle gå.

Låna hem Det tunna svärdet för en riktigt maffig läsupplevelse!