Blogg, Skönlitteratur

Berättelser från Alhambra

Publicerat 19 september 2017 | Av |

Andalusien. Redan namnet sjunger och frammanar inre bilder av poesi och mystik. När man besöker en mytomspunnen trakt är det inte så dumt att träffa på en riktigt god berättare, som kan ladda platsen med än mer historia.

Under 700-talet erövrades Spanien av muslimska styrkor. Teknik och vetenskap blomstrade och platsen för kultur och nytänkande var kalifatet i Cordoba.

Under 1200-talet fördrevs de muslimska härskarna, med undantag för Granada. Här finns det mytomspunna palatsområdet Alhambra som började byggas på 1200-talet. 1492 föll detta sista fäste och den muslimske härskaren Baobdil tvingades överlämna slottets nycklar till kungaparet Ferdinand och Isabella. När Baobdil gav sig av, sägs han ha vänt sig om en sista gång och suckat djupt. Därav uttrycket ”morens sista suck”.

Att Andalusien älskas av turister är lätt att förstå. Här finns vackra stränder, dramatiska bergskedjor och en färgstark kultur att uppleva.

Amerikanen Washington Irving sändes till Europa av sin företagande familj för att etablera affärskontakter. Tiden är 1815 och den trettioårige Irving kom att stanna i sjutton år. Irving var redan en etablerad författare i sitt hemland och att driva familjeföretaget var inte riktigt hans melodi. Han var mer intresserad av kultur och historia. När Irving kom till Spanien kände han sig verkligen som hemma! Han fördjupade sig i gamla dokument på biblioteken i Madrid och Sevilla och skrev krönikor och böcker om Andalusiens historia.

Men hans mest kända bok är Berättelser från Alhambra, som kommit ut i nyöversättning av Ulla Ericson. Vilken skattkista av glimrande historier och legender! Detta är sagor för vuxna, men även lite äldre barn kan säkert fascineras av berättelserna. Man låter sig gärna luras och frågar sig – är detta sant?

Washington Irving var en man med gott humör och obekvämlighet och dåliga vägar bekom honom inte.

Låt andra klaga över bristen på breda landsvägar och lyxiga hotell…  Giv mig de oländiga bergsvägarna, kringflackandet på måfå, de halvciviliserade men rättframma och gästvänliga seder och bruk som förlänat det kära gamla romantiska Spanien en sådan äkta charm!

Irving hade en ovanlig förmåga att knyta an till människor. För honom kunde  trashankar och udda personer vara de mest intressanta och väcka hans nyfikenhet. Vilken tur att han utanför det förfallna palatset träffar på den självutnämnde guiden Mateo, som presenterar sig som ”en son av Alhambra”. Mateo är till det yttre en sjaskig man, klädd i trasor. Men Irving fascineras av hans sätt att presentera sig och tycker plötsligt att trasorna och ruinerna sjunger samman. Och Mateo visar sig vara sprängfull av berättelser! Dessutom vet han allt om de udda existenser som är satta att övervaka området. Irving får ett rum med tillhörande hushållerska och sätter genast igång med att utforska platsen.

Man kan förstå att lokalbefolkningen spunnit historier omkring Alhambra. Fattiga bönder och hantverkare drömde säkert om att hitta de nedgrävda och väl gömda skatter som morerna förmodades ha gömt. Många av berättelserna har just detta tema. Ofta har sagorna  en sensmoral, som att girighet går före fall. De förtrollade prinsessorna och kärlekskranka prinsarna finns naturligtvis också där.

Efter att Irving publicerat sin bok, väcktes ett intresse för palatset och turisterna började strömmade dit. 1870 blev ett Alhamra kulturminne och är idag med all rätt ett av de mest besökta turistmålen i Spanien.

Kommentarer inaktiverade.