Bakvatten

Klicka och låna

Själv kommer jag från en liknande liten by i Norrlands inland och då Sorsele inte ligger alltför långt därifrån är det med små styng av nostalgi i hjärttrakten som jag påminns om några av barndomens dialektord, som ”vorte” och ”gatt”. Efter bara några meningar hör jag talmelodin i huvudet igen, lika klart och tydligt som om jag aldrig hade lämnat Norrland.

Handlingen sträcker sig över femtio år, från 1948 till 2008, och genom att inleda varje kapitel med namn och årtal blir det lätt att hänga med i vilka händelser som utspelas när och vems perspektiv de filtreras genom. I handlingens och byskvallrets centrum, dock utan att själv ha fått en berättarröst, står den vackra Margareta. Hon lever i ett tämligen kärlekslöst äktenskap med den betydligt äldre Herbert, av skäl som aldrig blir riktigt begripliga för vare sig läsaren eller Margareta själv. Hon skildras som en rastlös, nyckfull och otålig kvinna, möjligen bättre lämpad för storstadslivets sus och dus än för skogarnas, åkrarnas och myrmarkernas stillhet.

Efter hand och i största hemlighet inleder hon en romans med den artonårige grannpojken Assar. Medan Assar faller handlöst för Margareta och ganska omgående börjar drömma ihop storslagna planer för deras nya liv tillsammans tycks hon själv aldrig bli mer än ytligt intresserad. Jag får känslan av att hon är djupt besviken och uttråkad av ett liv som inte blev som hon planerat och törstar efter tillfällig bekräftelse från någon, vem som helst. Istället för att skriva läsaren på näsan lämnar Maria Broberg gott om utrymme mellan raderna för den sortens spekulationer, vilket gör att karaktärerna känns väldigt trovärdiga. Hur säker kan man egentligen vara på hur en annan människa tänker och resonerar? Så småningom blir Margareta gravid med sonen Håkan. Hon klipper därmed alla band med Assar och bestämmer sig för att uppfostra Håkan tillsammans med Herbert. Dock låter hon aldrig Herbert glömma att han inte är den biologiske fadern och Håkan får heller aldrig lov att kalla honom för pappa.

Assars förhoppningar om en framtid med Margareta bleknar med tiden och han ger sig istället av från byn för att försöka etablera sig som journalist. Åren går, Herbert dör och Margareta träffar samen Lars, som på sitt lågmält praktiska och jordnära sätt flyttar in i huset. Innan Håkan har hunnit reflektera över hur det hela har gått till har familjen utökats med halvbrodern Nilas, som han visserligen älskar innerligt men som ändå blir en bitter och ständig påminnelse om Håkans egen rotlöshet.

Lars kämpar med att förena det fria renskötarlivet med sin nya identitet som familjeförsörjare och far medan Margareta blir bitter, trött och tärd av att ständigt tvingas skrinlägga sina egna drömmar för att försöka leva upp till rollen som plikttrogen husmor. Mellan dem står Håkan, med en vacklande fot i vuxenlivet, och försöker komma underfund med vem han är och var han hör hemma. Ända in i medelåldern ska han bära med sig ett värkande tomrum i bröstet efter Herbert, den enda fadersfigur han haft och som Margareta tycks ha velat städa bort minsta spår av.

Berättelsen får några tunna penseldrag av kriminalroman över sig när Nilas försvinner spårlöst under sextiotalets mitt och en utredning drar igång som inte ska få sin upplösning förrän flera decennier senare. Frågorna är många och långt ifrån alla har några självklara svar. Var Lars inblandad i försvinnandet? Hur mycket visste egentligen Håkan och Margareta? Är det över huvud taget möjligt att skapa en stabil vuxenidentitet om man aldrig fått känna sig riktigt hel som barn? Broberg lyckas hålla läsaren på halster ända fram till de sista sidorna samtidigt som hon aldrig avslöjar för mycket eller gräver ner sig i detaljer, med en berättarröst lika återhållsam och norrländskt reserverad som bokens karaktärer.