Både nytt och gammalt x 3

Vi människor älskar berättelser. Vi älskar dem så mycket att vi lägger en massa tid på att berätta dem och emellanåt på att skriva ner dem. Vi är så fascinerade att vi har byggt upp en hel industri kring att trycka, binda, transportera och sälja böcker. Vi kan inte leva utan dem så vi lägger timme ut och timme in på att läsa dem. Vårt intresse är så stort att till och med andra arter blir indragna i det hela – som träden i pappret vi läser ifrån (om vi läser pappersböcker) – eller en massa andra råämnen och yrkesgrupper om vi läser från en skärm. Då gräver vi till och med stora hål i jorden för att hämta det vi behöver – allt detta för text/information/berättelser.

Så varför gör vi det? – som sagt, vi älskar berättelser. En del älskar vi så mycket att vi läser dem om och om igen. Och ibland så kan vi inte hålla oss från att berätta dem på nytt – på vårt eget sätt. Och det är det Six-gun snow white, Railsea och Frankisssstein har gemensamt.

Gemensamt har de att de alla ”pratar” med andra äldre böcker och berättelser – Snövit, Moby-Dick och Frankenstein.

Six-gun snow white av Catherynne M. Valente (2013) kan beskrivas som en feministisk re-mix av den klassiska sagan Snövit (folksagan publicerad första gången av bröderna Grimm 1812) i vilda västern-miljö. Eller det föregående + magisk realism.

Railsea av China Mieville (2012) utgår från Herman Melvilles klassiker om besatte kaptenen Ahab och den vita valen men låter havet bli trassliga tågspår, båten ett tåg och valen en gigantisk mullvad (fotnot: kan inte låta bli att lägga märke till efternamnen: Herman Melville/China Mieville – som förmodligen är en ren tillfällighet).

Frankissstein av Jeanette Winterson (2019) spänner mellan nu och då och är dels en historia om en ung Mary Shelley som börjar skriva en bok, vars eko vi ännu hör, under en regnig och hemsökt semester i Schweiz och är dels en modern queerberättelse om artificiell intelligens.

Det är väl just det som är det fina med skönlitteratur, (och på det sättet liknar den jazz och annan improvisationsmusik) att en kan ta ett tema, eller en bit av ett tema, och jamma. Vi skapar något nytt och kanske får vi syn på något i den ursprungliga berättelsen som vi missat eller så belyser vi något på ett nytt sätt eller så njuter vi bara av en berättelse, vi älskar, i en ny version eftersom vi för länge sedan läst sönder originalet.

Jag har läst alla tre böckerna – men det var ett tag sedan (förutom Frankissstein som är relativt nyläst) – så har egentligen varken möjlighet eller plats (här) att gå in i detaljer men det kan ju du göra. Detta är för dig som läst originalen och tröttnat/vill ha andra perspektiv. Eller för dig som inte läst men säger äh! tränger dig förbi originalen och läser dessa ändå. Alla tre är bra – från min subjektiva horisont – så kanske från din också?