Är von Triers filmer mästerverk eller inte?

Nils Thorsens biografi om Lars von Triers liv och arbete har fått mycket ros för att den kommer regissören mycket nära och beskriver detaljerat livet, människorna, filmerna, arbetsprocesserna, tankarna, ångesten och händelserna. Allt baseras på intervjuer med von Trier och med hans kollegor, vänner och kritiker. Det är spännande att även boken är upplagd filmiskt, i en rörelse framåt, likt en roadmovie.

Många berättelser finns med i Geniet – Lars von Triers liv, filmer och fobier och beroende på vad som intresserar en, hittar man säkert favoritdetaljer i biografin. Förutom att vi får veta mycket om regissören som redan vid tolvårsålder förklarade sig själv som geni, får vi även lära känna den ytterst ambitiösa och känsliga Björk som under filminspelningen av Dancer in the dark hade många ångeststunder eftersom hon gick så djupt in i sin roll. Vid ett tillfälle meddelade hon filmteamet att hon plötsligt inte kunde vara på plats men skulle återkomma om tre veckor! Trots frånvaron blev filmen underbar.

Åsikterna om von Triers filmer är ofta laddade och dubbla – mästerverk eller avskyvärda?

Om Antichrist har sagts att den är ett mästerverk, den bästa och visuellt vackraste av vår tids modigaste regissör. Enligt von Trier själv bestämde han sig för titeln innan han skrev manuset. Manuset tillkom genom hans behov av att pröva arbeta igen efter en depression – en depression han själv jämfört med August Strindbergs Infernokris.

I den inledande scenen faller den lille sonen ut genom fönstret till sin död, medan föräldrarna har passionerat sex. Genom skräckdramats – prolog, akter och epilog – följer vi hur mannen och kvinnan kämpar genom sorg, ångest och kaos. Han är terapeut, förnuftig och lugn. Hon är en känslostorm och tillsammans ska de besegra hennes våndor. Klassiska epitet som tillskrivs manligt och kvinnligt ingår och skruvas också.  Naturen får flera dimensioner som plats, fenomen och som inneboende kraft hos kvinnan -naturen som ”satans kyrka” och kvinnan och naturen som ”det godas tempel”. Hennes avhandling om häxprocesser och den kvinnliga onda naturen som den beskrivits, sträcker sig ut över berättelsen och små glimtar av vad som ägt rum innan sonens död flimrar förbi som ledtrådar. Det blir ett krig mellan könen och mellan ont och gott, på den plats hon nu fruktar mest – den övergivna stugan Eden mitt ute i skogens vildmark.

Fotot är många gånger mäkta vackert och suggestivt. Skådespelarnas uttryck är maximalt och naket. Mot slutet av filmen missade jag dock en del scener eftersom tortyr och sexuellt våld tillhör sådant jag tycker är vidrigt och inte klarar av att se. Därför blundade jag ideligen. Det är en provokativ film där olika typer av motsatser såsom matriarkat och patriarkat vrids flera varv. Så – vem vinner kriget?

Min favorit av von Triers filmer är Melancholia och om du har vägarna förbi Tjolöholms slott fyra mil söder om Göteborg, kan du besöka platsen där den spelades in. Filmens slutscen är vacker visuellt och på ett frustrerande, oundvikligt och stilla sätt. Samma typ av upplevelse känns egentligen genom hela filmen – drömbröllopet som blir en mardröm, de älskande som blir till främlingar och den dysfunktionella familjen – stridigheter och små frön som växer. Filmen känns krävande att se men det är också därför den är lyckad. Genom den närgångna realismen och skådespelarnas mångsidiga och starka uttryckssätt kryper stämningen, hela historien och karaktärerna nära inpå. Är avgrunden mellan människorna lika oundviklig som jordens undergång? Ska den tidigare okända blå planeten Melancholia komma fram bakom solen där den gömt sig och styra mot jorden? Kommer planeterna slutligen att krocka? En sak är säker – det är en mycket visuellt vacker film!

Låna även Dogville och Breaking the waves.