Barnböcker
Detalj från omslaget till "En vän som heter Mia". Opal förlag.

Detalj från omslaget till "En vän som heter Mia". Opal förlag.

Pohl och vänskapen

Publicerat 13 augusti 2011 | Av |

Peter Pohl skriver barn- och ungdomsböcker som är så hemska att vissa kritiker förfasas. Det handlar om barn som far illa på olika sätt. Det är död och pedofiler och vuxna som sviker.

Det känns ofta som att böckerna är till för att väcka debatt om vuxnas ansvar, om skolans ansvar, och om barns rätt att vara barn.

Men böckerna är mer än så. Peter Pohl ansluter sig till en tradition av kvalitetslitteratur för barn som inte väjer för att vara ”svår”. I hans kanske kändaste bok Janne min vän berättas historien lite som en deckare med uppbruten kronologi, dialektspråk och små ledtrådar om att vännen Janne, som är bäst på att cykla och som är absolut roligast att vara med, också har en hel del att dölja. Som läsare får man vara uppmärksam för att hänga med och förstå vad som händer. Och även om slutet är svårtolkat är det inte i någon tolkning lyckligt.

Barnen i Pohls böcker är kloka och funderar på ett nära vuxet sätt, om än utifrån en begränsad erfarenhet.

Nya boken En vän som heter Mia (varken titel eller handling långt ifrån Janne min vän!) är rakare, kortare och betydligt mer okomplicerad. Huvudpersonen Lina är 11 år och har en gravt alkoholiserad mamma som mest ligger hemma medan Lina får ta ansvar för mat och lillebror. Det är inte mycket glädje i Linas liv men hon har en bästa vän som heter Mia.

Vännen Mia har en fantastisk familj med en mängd syskon och snälla föräldrar. Säger hon. Men när Lina blir utslängd en kväll och söker skydd hos Mia visar det sig att hon inte har det så mycket bättre hon. Mia är ett ensambarn med två föräldrar som också dricker alldeles för mycket.

Så det är tur att Lina och Mia har varandra.

På många sätt är det här en väldigt fin bok med ett tydligt budskap om att vänskap kan vara räddningen för ett barn i nöd. Den är dessutom föredömligt kort och kan säkert fungera bra som diskussionsunderlag i en skolklass eller en Al-Anon-grupp.

Det jag tycker är lite synd är att det blir lite onyanserat. Lite för hemskt. Linas mamma är så helt igenom självupptagen och självömkande att man inte alls förstår varför Lina skyddar henne hela tiden genom att ljuga för förskola och skola. Jag hade gärna läst mer om Linas inre kamp och kluvna känslor för en mamma som säkert någon gång visat ömhet för sina barn. Mias föräldrar är också helt likgiltiga inför sin dotter. Ingen av flickorna nämner att deras föräldrar har några goda sidor.

Eller kanske är det jag som är naiv och inte vill inse att det finns föräldrar som är så genomusla.

Som sagt, det är svårt att förbli oberörd när man läser Peter Pohl.