Film

Love will tear us apart

Publicerat 15 april 2013 | Av |

Ian Curtis, sångaren i Joy Division tog livet av sig för 33 år sedan. Ung, begåvad, deprimerad, epileptisk och olyckligt gift.

Och även om man inte lyssnat så mycket på Joy Division går det lätt att uppskatta spelfilmen Control om hans liv.

Den bygger delvis på boken hans fru skrivit om honom: Beröring långt ifrån av Deborah Curtis och själva filmen är gjord av Anton Corbijn som är känd för att vara rockfotograf och har tagit en mängd kända bilder som till exempel omslaget till U2s The Joshua Tree.

Filmen skildrar hur han möter Deborah och gifter sig med henne när de bara är tonåringar. Hur han slår igenom. Hur han får diagnosen epilepsi, som var svårbehandlat på 70-talet. Hans humörsvängningar och långa perioder av isolerat låtskrivande. Dotterns födelse och mötet med Annick Honore, en belgisk kvinna han blir förälskad i. Äktenskapet knakar i fogarna minst sagt.

Det är alltså inte direkt någon feelgoodfilm, men musiken är ju fantastisk (skådespelarna har gjort nyinspelningar av allt) och det svartvita fotot precis så estetiskt och 70-tal rock and roll som man kan förvänta sig.

Och eftersom Deborah är så delaktig i manuset är det mycket fokus på Ians olika relationer. Han är oerhört intensiv och dominant när han först träffar Deborah men lever sedan sitt eget liv med musiken och ser mest äktenskapet som ett misstag. Samtidigt har han svårt att släppa henne och vill inte skiljas när hon kommer på att han träffat en annan. Och hon kan inte vara utan honom.

Det är smärtsamma scener när de klamrar sig fast vid varandra och en relation som inte ger någon av dem vad de egentligen vill ha.

Och det är smärtsamt att tänka sig att det här är hennes version av vad som hände, så många år senare, trots att hon själv borde få vara huvudperson i sin egen berättelse.

Det är fortfarande han som står i centrum, som får ha den mest komplexa personligheten, som får åka på turné och träffa nya människor och citera poesi. Medan hon blir ett offer, en slags konturlös skuggfigur som går hemma och väntar med en skrikande bebis. Som hittar på ursäkter åt honom och säger ”Jag måste ha varit ute när du ringde” när han kommer hem från sina resor utan att ha ringt hem till sin familj en enda gång.

Men kanske känner Joy Division fansen precis tvärtom, att det blir för mycket fokus på relationerna och för lite på själva bandet och musiken?

Sevärt är det i vilket fall.