Musik

Kritikernas bästa 2012

Publicerat 19 december 2012 | Av |

Nu börjar året gå mot sitt slut och det är alltid spännande att läsa vad olika musiktidningar tyckte var årets bästa album.

Ännu lite roligare kan det vara att se vilka ”snittbetyg” olika skivor har fått. Det kan man göra på sajten Kritiker.se. Där samlas recensioner från olika tidningar och man kan se månad för månad och år för år vilka skivor som fått bäst betyg i snitt. Framför allt finns det länkar så att man kan läsa vad GP, DN, Sydsvenskan, Sonic och alla andra har skrivit.

Det är alltså spännande att titta här om man precis hört talas om en skiva och vill få veta lite mer om den, eller om man hittat något man älskar och vill veta vad andra tyckt om den.

Klart att det inte behöver betyda att man själv kommer tycka om just kritikerfavoriterna (dessutom kan det vara smala skivor som bara recenserats i ett fåtal entusiastiska tidningar som hamnar i topp), men man kan få lite tips och idéer.

Just i år, är den som fått absolut bäst betyg av alla Anna von Hausswolff som jag skrev om tidigare i år. 4,6 har den fått i betyg, samma som de duktigaste eleverna hade i klassen när jag gick i skolan och man fortfarande fick de gamla sifferbetygen från 1 till 5.

2012 kom  hon ut med skivan Ceremony som jag faktiskt inte var så imponerad av alls till en början. Skivan är fylld av orgelspel (inspelat i Annedalskyrkan i Göteborg!) och texter om döden (med titlar som Funeral for My Future Children). Många av spåren är helt instrumentala.

Om man som jag mest lyssnar på musik i lurar ute på promenad kändes det lite entonigt och svårt.

Men när jag såg att hon skulle spela för några månader sen, ville jag ändå gå och se henne och hoppades på många låtar från debuten. Så blev det inte.

Anna själv satt på sidan av scenen, som om hon var en anonym del av bandet, snarare än huvudpersonen. På väggen projicerades en stor fullmåne och svartvita filmklipp av vandringar i mörker. Orgelspel och trummor och bara ibland Annas röst som en vild urkraft. Det var så suggestivt och mörkt att det kändes mer som en mässa än en konsert.

Och efter det har också jag förstått vilket mästerverk Ceremony är. Det är en skiva som man ska lyssna på hemma, på hög volym, med tända ljus. Inte något som kan styckas upp och läggas i en spellista.