Arrangemang

Simone de Beauvoir. Infälld: Åsa Moberg, bild från Natur & Kultur förlag.

Detta evenemang har varit och är inte längre aktuellt.

Klassikerprat #5. Mandarinerna. Simone de Beauvoir (1908-1986)

Publicerat 16 mars 2016 | Av |

Simone de Beauvoir är en av de stora ikonerna inom den franska litteraturen. Hon gick sin egen väg och bröt med borgerliga konventioner om hur man skulle leva sitt liv. Beauvoir inspirerade unga kvinnor att ifrågasätta normer och värderingar och många fascinerades av hennes livslånga relation till filosofen Jean-Paul Sartre.

Beauvoirs och Sartres relation präglades av en stor frihet och arbetsgemenskap, som säkert bidrog till att relationen varade hela livet.

Med romanen Mandarinerna, som utkom 1954, fick hon sitt stora genombrott och den gav henne också Goncourtpriset. Boken har blivit kallad en nyckelroman och karaktärerna är hämtade från Beauvoirs egen umgängeskrets av intellektuella vänstermänniskor. Varje person i romanen har en förebild och hon berättade också för sina vänner att hon skrivit om dem.

Tiden är 1944 och andra världskriget håller på att ta slut. Paris är befriat från tyskarna, men det är svårt att vara riktigt glad. Alltför många vänner har dött eller försvunnit. Kriget har också satt vänskaper på prov. Vilka har varit medlöpare och vem har varit likgiltig? Kan man egentligen anklaga någon som kanske inte kunnat handla annorlunda utifrån sin livssituation?

Romanen ställer frågor som hur det nya samhället skall manifesteras. Kan den fria socialismen någonsin bli verklighet? Det är också en tid av uppgörelser och konfrontationer. Det gamla och unkna måste rensas ut för att det nya skall kunna födas. Då behöver allt komma upp i ljuset och belysas.

Mandarinerna är i mycket en politisk diskussionsroman där idéer bollas mot varandra. Det som gör boken så levande är att åsikter verkligen bryts och att Beauvoir försöker se sin egen krets av intellektuella lite från sidan. Men den är också en kärleks- och vänskapsroman som krävde fyra år för att fullbordas. Beauvoir tog själv romanen till sitt hjärta, och anledningen till att det tog så lång tid att skriva den var hon ville att den skulle få en litterär lyskraft.

Jag föreställer mej att hon ville analysera och reda ut hur den kommande tiden skulle gestalta sig genom att leka med karaktärer och personer ur vänkretsen. Hon ger vännerna nya namn och yrken där de kan resonera utifrån ett annat perspektiv utan att de för den skull förlorar sin idéinriktning eller personlighet. Kanske är det också så att hon försökte förstå sig själv och allt som rymdes inom henne och den tid hon levde i. Då kan man låta sina vänner ge uttryck åt åsikter och känslor som man själv bär på. För allt vävs samman, ingenting är entydigt eller separerat, allra minst människorna själva.

Vad som gör romanen så intressant är att detta att vara människa hela tiden hamnar i fokus. Ett idépolitiskt innehåll kan lätt bli trist, men här gestaltas det genom högst levande och passionerade personer som älskar och debatterar med glöd, innerlighet och frustration. Allt för att förstå livets villkor. Simone dedicerade romanen till sin sista stora kärlek Nelson Algren, som också är en av karaktärerna i boken.

Kom och lyssna på och samtala med författaren Åsa Moberg, en av Sveriges främsta Beauvoirkännare, som också skrivit boken Simone och jag.