Arrangemang

Verner Boström. Fotograf okänd.

Detta evenemang har varit och är inte längre aktuellt.

Klassikerprat #1. Länder, samlade dikter 1965-1972 av Verner Boström

Publicerat 19 januari 2016 | Av |

Ibland verkar det vara en tillfällighet, vilka författare som blir uppburna, vilka som hyllas och vilka som går in i tystnaden. Vissa blir aldrig en del av parnassen under sin livstid och strävar heller inte efter det.

Då blir deras författarskap som en gåva åt framtiden. En bortglömd poet blir återfunnen och hans verk bärs in i en ny tid. En sådan författare är Verner Boström, vars diktsamlingar 2006 utgavs av Black Islands Books & Norrbottens länsbibliotek med samlingsnamnet Länder.

Verner Boström föddes 1896 i Haukijärvi, i Norrbotten. Verner var ett av fem syskon, och den lilla stugan låg ensligt vid en sjö, på fem kilometers avstånd till närmsta granne. Han lämnade Haukijärvi, bara för att göra militärtjänst i Boden och arbeta en liten tid som biografmaskinist.

Under hela sitt vuxna liv bodde han ensam i sitt barndomshem och försökte leva på jakt och fiske, och förmodligen några små odlingar. 1982 omkom han, 96 år gammal då han brändes inne i sitt hem.

Dikterna är skrivna mellan 1965 och 1972. Han lät själv trycka upp dem på Haparanda-Tornedalens Tryckeri. Sedan vandrade han ut i bygden eller cyklade omkring och sålde dem i stugorna. Man undrar vilka som köpte och om de som gjorde det någonsin läste dem. Men kanske var ändå en enslig plats i Norrbotten rätt ställe att kränga dikter på. Det finns ett fint dialektalt ord uppe i norr för att med sympati beskriva människor som är lite udda. Man sägs vara lite ”eljest” och säkert betraktades Boström som en sådan person.

Vad är det för dikter? Boström själv talade aldrig om dem, utan ansåg att allt som fanns att säga redan gick att utläsa i texten. Men jag föreställer mig att de var lätt obegripliga för de människor i bygden som kom i kontakt med dem.

Ett ord som återkommer i varje dikt är ordet tid. Bor man på en ödslig plats där tiden inte spelar så stor roll, kanske tidsbegreppet blir ett sätt att knyta an till världen utanför. Som att han i sitt eget tidlösa landskap försöker förstå vad tiden kan ha för innebörd och hur den är en styrande kraft i universum och i människors liv. Tiden blir som ett kraftfält han själv kliver in i på sin avlägsna plats och sin bortomvärld, genom att benämna den om och om igen, som ett mantra. På så sätt blir också han en del av helheten.

Boström struntar helt i den grammatiska syntaxen och låter orden böja sig efter den egna pennan. För mig känns dikterna nästan som besvärjelser. Som att han på ett malande, men samtidigt sjungande vis försöker förstå och ringa in hur tiden genomtränger allt och gör det möjligt för oss att förnimma världen med våra sinnen. Tiden kan inte undflys, men är den verklig? Eller är den en konstruktion? Det är som att Boström försöker begripa världen och sin egen plats med tiden som en jättelik skiftnyckel.

Det är också fascinerande att tänka på hans ensamma liv och hur ensligheten förmodligen gjorde honom mer känslig för både naturen och moderniteten omkring honom. Ett ord som ofta upprepas är ordet lyser. Hur allt har ett inneboende ljus, en puls som tränger fram och kan förnimmas.

Tider och åren lyser i tiden
Och i fatt med solen lyser tiden
Jord och ande lyser i tiden
Och det lyser evighetens tider

Att dikterna skulle kunnat få en genomslagskraft om de nått utanför den norrbottniska radien, tror jag. Modernismen och sönderplockandet av ord och mönster hade ju redan vunnit kraft i den litterära världen.

Kom och lyssna på poeten Johan Jönsson, aktuell med diktsamlingen dit.dit.hään,  då han berättar och samtalar om Verner Boström.

Arrangemanget är ett samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan