Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Skapad för stormen...". Ordfront förlag.

Jag är skapad för stormen och striden och regnet

Publicerat 23 april 2015 | Av |

Från att ha varit gudabenådad toppreporter och orädd krigskorrespondent i klass med Barbro Alving på 50- och 60-talen har Christina Lilliestierna numera fallit i glömska. Ta del av Chris Forsnes spännande djupdykning i ett kaotiskt livsöde.

Nuförtiden är det inte många som känner till Christina Lilliestiernas namn, fast hon en gång var Herbert Tingstens gunstling och ett stjärnskott i klass med Bang (Barbro Alving). Christina skrev för Dagens Nyheter, Veckojournalen och Aftonbladet.  I egenskap av krigsreporter rapporterade hon från kriget i Algeriet och från Kongokrisen. Från 70-talet fram till sin död år 2000 skrev hon dessutom ett dussintal romaner.

Chris(tina) Forsne har länge känt sig manad att skriva om sin namne. De har många gemensamma beröringspunkter: uppväxten i Göteborg, yrkesvalet, det brinnande intresset för Frankrike och Nordafrika. Båda har under långa perioder varit bosatta utomlands, bland annat i Paris. Man kan heller inte låta bli att notera att de är anmärkningsvärt lika till utseendet.

I sin bok med den poetiska titeln Jag är skapad för stormen och striden och regnet : Christina Lilliestierna krigsreporter och författare har Chris Forsne kartlagt Christina Lilliestiernas liv. Genom brev, dagböcker, romaner och artiklar har Forsne vandrat i hennes fotspår. Hon har sökt upp Christinas barn, vänner och kollegor.

Med tanke på Christinas solida överklassbakgrund blev hennes liv inte alls som man kunnat förvänta sig. Vuxenlivet fylldes av trassliga kärleksrelationer och ekonomisk otrygghet. Hennes stora sorg var att hon förlorade vårdnaden om och kontakten med sina två äldsta barn. Den yngste sonen växte periodvis upp hos sin mormor och med fosterföräldrar. Christina har skrivit om sin uppväxt i den självbiografiska romanen Emilia – en vandrare. Hon tilläts inte dua sin mor, som var stram och sträng. Fadern var kapten på ett fartyg och gick bara i land korta perioder. Inte ens relationen till de två systrarna var problemfri.

Först 1969 hittade Christina hem, då hon köpte ett medeltida ”renoveringsobjekt” i en liten avkrok i Galicien i Spanien, vid Atlantkusten, som hon kallar för ”världens ände”. Här kom hon att leva i trettio år och skriva sina romaner. Christina har beskrivit strapatserna med att få huset i beboeligt skick i boken Leva vid världens ände. Den påminner, enligt Forsne, om Peter Mayles Ett år i Provence, fast Christinas bok utkom tjugo år tidigare och är ”vida bättre”. Med åren kom Christina – omgiven av stora bestar till pyrenéerhundar – att mer och mer utvecklas till eremit.

Jag har en känsla av att Christina Lilliestiernas bokserie om Emilia fortfarande i viss mån läses, kanske på grund av sin Göteborgsanknytning. En låntagares respons när jag föreslog att hon skulle läsa Forsnes biografi var att hon själv varit klasskamrat med Christina Lilliestiernas lillasyster och boken därför kunde vara av intresse. Förhoppningsvis bidrar Forsnes bok till att Lilliestiernas böcker får en välförtjänt renässans. Kanske har den också bäddat för att något förlag ska våga sig på att ge ut Christina Lilliestiernas böcker på nytt. Vi kan bara hålla tummarna.