Film

Livet är inte bara Hawaii

Publicerat 18 september 2012 | Av |

När Matt Kings fru råkar ut för en båtolycka och hamnar i koma är hans första tanke att rädda äktenskapet när hon vaknar igen. Allt har inte varit perfekt men bara hon blir frisk ska de ut och resa och upptäcka varandra. Allt ska bli som förr.

Men hon vaknar inte och deras upproriska dotter berättar att hon inte var riktigt den hustru Matt trodde. Innan olyckan träffade hon en ny man och hade planerat att skilja sig. Sorgen får ett inslag av ilska.

The Descendants utspelar sig på Hawaii, men Alexander Payne (som tidigare gjort fantastiska Sideways) har gjort det till sitt uppdrag att visa att inte ens på Hawaii är ”livet bara Hawaii”. Visserligen har alla hawaiiskjortor och det är märkbart fuktigt, varmt och prunkande. Men olyckan och sorgen drabbar lika hårt där som överallt annars och varje scen är märkligt mulen. Paradiset blir en kvävande våtvarm filt.

Förutom att hans fru är allvarligt sjuk har han två döttrar han inte kan hantera och ett stort beslut att fatta: han äger ett enormt naturskönt område på ön Kaui tillsammans med sina kusiner och han har sista ordet när det gäller att sälja det. Kusinerna behöver pengarna, lokalbefolkningen ber honom att bevara det.

Precis som i Sideways är tempot i filmen lugnt med mycket dialog och humorn är svart och stillsam. Varje skratt har ett inslag av igenkänning men det fastnar i alla fall aldrig i halsen. George Clooney som spelar Matt är nedtonad utan sitt vanliga kvinnotjusarbravado, men har som vanligt utstrålning nog att bära en hel film.

Att frun inte var något helgon och att relationen mellan Matt och hans döttrar inte är friktionsfri gör att det aldrig blir för sentimentalt. Annars hade berättelsen om en man under stor press med en döende fru och barn som ska bli moderslösa kunnat bli ett sliskigt gråtkalas som konstigt nog hade berört mindre än den aviga berättelse som detta är.

Alexander Payne har en förmåga att skildra det allra sorgligaste och värsta någon kan råka ut för, så att det blir äkta utan att bli så gruvligt att man inte orkar titta. Livet i hans filmer är inte lyckligt men hanterbart och där finns små stråk av glädje och gemenskap.

The Descendants går att titta på en fredagkväll, det går till och med att äta ostbågar till. Det är njutbart varje minut även om det inte är någon lättsam komedi och den kommer stanna i medvetandet betydligt längre än en sådan.

Läs boken av Kaui Hart Hemmings om du tycker att väntan på filmen blir för lång!