Facklitteratur
Flicka från tidigt 1900-tal.

Fönstret mot allén

Publicerat 8 mars 2013 | Av |

På den Internationella kvinnodagen är det läge att lyfta fram en riktigt, vad man idag kallar – kaxig tjej – född i början på 1900-talet. En helt underbar flicka från ett borgerligt hem i Vasastan i Göteborg.

I den självbiografiska boken Fönstret mot allén av Gurli Hertzman-Ericson, utgiven 1947,  stiger man in i  gaslyktornas och de lydiga barnens epok. Desto roligare blir det då att ta del av en berättelse där barnet inte alls är fogligt utan hela tiden är beredd att ge den vuxne svar på tal.

Gurli föds in i en högborgerlig familj i de fina kvarteren i Göteborg. Det är 1900-talets början, hon är fem år och hennes mamma är död sedan en tid. Tillsammans med pappan besöker hon graven. Där finns den grå stenen med medaljongen och bilden på mamman som blivit en ängel; hon bär de två andra döda syskonen i famnen. Gurli kan inte riktigt känna sorg och sin mor minns hon knappt.

Kvar finns en diffus längtan efter ömhet och omsorg som ingen är beredd att ge, allraminst barnjungfrun Kerstin. När Kerstin blir för hårdhänt utbrister Gurli:

-Vet du vad jag är? Jag är ett stackars moderlöst barn.

Det lät som i en saga. Sorgesamt och högtidligt.

Men Kerstin bara fnyser åt sådana dumma påståenden.

Det är fascinerande att läsa en så gammal berättelse där barnperspektivet är  konsekvent och där den vuxne skärskådas med både rättspatos och skojfrisk ironi.

Gurli är ett vaket barn, fylld till brädden av oppositionslusta. Hon ser när andra far illa, också de stora. En ogift faster, som fått ta moderns plats, råkar ständigt ut för faderns utbrott:

Jag avskydde allt som kom framrusande som ett lokomotiv och pressade ner andra med sin tyngd. Jag uppreste mig mot den ena människans rätt att utöva herravälde över en annan och jag fick en ömmande medkänsla för det som förfruset trevade kring sitt eget väsen utan att finna kontakter eller samhörighet.

Att fastern näst intill utplånade sig själv för att finnas till för andra, tänkte pappan aldrig på.

Boken är full av ögonblicksbilder och interiörer från den borgerliga världen. Särskilt rolig är beskrivningen av herrmiddagarna och de självtillräckliga männen, övertygade om sin egen förträfflighet.

De var stadens borgare, stadens fäder, blint övertygade om sin egen priviligierade ställning och befriade från de problem som ett par decennier senare skulle sättas in som murbräckor mot deras konservativa högborg. /…/ De kunde ha varit motbjudande, om det inte samtidigt utstrålat en viss naiv charm från deras personligheter, vilkas avrundade flegma var oemottaglig för alla stötar och för främmande vindkast

Som en frisk västanvind dyker tjänsteflickan Lotten upp. Hon är från Bohuslän och begåvad med en stor berättartalang. Lottens lilla jungfrukammare blir Gurlis nya tillflykt och världen vidgas. Livet i skärgården med sin dramatik, sin religiösa fanatism och sina stormar är verkligen en helt annan planet i Gurlis ögon!

Berättelsen slutar när Gurli är på väg ut i världen för att gå på college i Cambridge.

Själv blev jag nästan trollbunden av den starka närvarokänslan och av det insiktsfulla och friska i Gurlis väsen. Och av alla roliga tidsbilder från en gången tid som lyser fram och blir helt levande igen!