Musik

Favorit i repris

Publicerat 13 maj 2012 | Av |

För en vecka sen fick jag ett SMS från en gymnasiekompis. ”Lyssnar på The lion and the Cobra. Det var kanske 15 år sen sist. Men fortfarande väldigt bra!”

Och så blev jag påmind om en fantastisk skiva från 80-talet som jag hade glömt bort.

Sinead O’Connor grät med enorma ögon i videon till Nothing compares 2 u 1990 och drabbade hela MTV-generationen och deras föräldrar i en cover av Prince som kändes fullständigt äkta och självutlämnande. Redan de första raderna ”It’s been seven hours and fifteen days / Since you took your love away” sätter tonen så obarmhärtigt att man inte kan slita sig.

Men när jag väl köpte skivan (I do not want what I haven’t got) ville jag ha mer och köpte debuten The Lion and the Cobra från 1987 också. Och även om Nothing compares 2 u inte var med där var det en ännu bättre skiva.

Perfekt för en ung tonåring. Extremt passionerat, vilt och sorgligt. Sinead O’Connor kan verka som en känslig kvinnlig singer-songwriter som sjunger om brustna hjärtan men har alltid varit argare, mer politisk och mer experimentell än så. Hon kan låta som en ängel men är inte rädd att ta i tills rösten brister heller. Hon inspirerades av all samtida musik, här finns hiphopflirtar, reggaerytmer och Manchestertrummor (väldigt stort i början av 90-talet).

Så fort jag fick tillfälle lyssnade jag också igenom skivan igen i alla fall, och Himmel! Kanske är jag bara sentimental men plötsligt var det som att allt jag lyssnat på efter The lion and the cobra är lite platt och försiktigt.

Jag förstår fortfarande inte texterna fullt ut fast det gått drygt 20 år men de är så kraftfulla! Här är utdrag från Troy (klippet ovan):

And I will return
The Phoenix from the flame
I have learned
I will rise
And you’ll see me return
Being what I am
There is no other Troy
For me to burn

Oooh gåshud.

Sinead O’Connor gör fortfarande musik och vi har många skivor av henne på biblioteket.  Bara att prova sig fram alltså.