Boktips, Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Dippen & jag" av Charlotta von Zweigbergk. Ordfront förlag.

Dippen & jag

Publicerat 7 mars 2018 | Av |

En dotters porträtt av en älskad, men mestadels frånvarande far.

Far och dotter kallar varandra “Dippen” och “Lötchen” av någon outgrundlig anledning  i Charlotta von Zweigbergks nya biografi Dippen & jag. Kanske har du hennes förra, berörande bok Fattigfällan, som hon tilldelades Augustpriset för, i färskt minne. Boken är en autentisk redogörelse för hur en helt vanlig, självförsörjande kvinna, på grund av sjukdom, faller mellan maskorna i vårt svenska välfärdsnät. Det är en oerhört gripande bok om skam och fattigdom.

I första kapitlet i Dippen & jag möter vi Charlotta med sin åldrade far på kinarestaurang i Visby och tragikomiska scener spelas upp. Fadern har börjat tappa greppet, stilen, charmen och alltmer orden. Artigheten, däremot, sitter i ryggraden. Det visar sig vara alzheimer som gjort sin entré i deras liv. Läsaren får följa sjukdomens obarmhärtiga förlopp, samtidigt som författaren försöker bringa reda i sina minnen.

När Charlotta var tre månader gammal flyttade pappan, Jurgen von Zweigbergk, från sin fru och sina tre döttrar i Stockholm, till Malmö. Ett par år senare gifte han om sig och fick ytterligare två döttrar. Efter trettio år i sitt andra äktenskap bröt Jurgen upp på nytt och mötte, på ålderns höst, sin sista kärlek och fru nummer tre, den “allra sötaste”. När han blev änkling redan vid sjuttiosex var han fullständigt förkrossad.

Fadern var i sin krafts dagar gentleman, kvinnokarl, stor och bullrig, humoristisk, spydig journalist tillika gudabenådad berättare.

De tre fruarna och kopplet med döttrar, fem stycken, som låtit honom inte bara vara fader, utan nära nog Gud fader.

Jurgen hade sina mörka sidor, led av ångest, depressioner och allehanda fobier. Han kunde varken åka hiss, tunnelbana eller flyga. Fadern var av naturen en ensamvarg som avskydde sunda vanor, omhuldade tobak, alkohol och fet mat. Tillsammans med sin tredje fru “stängde de dörren för omgivningen” och levde i en märklig symbios. Det var på Gotland och Fårö i synnerhet, som han kände sig som mest hemmastadd. Fadern hade en ständig längtan efter havet. Havet var hans livsluft och religion. När han ringde till sin dotter presenterade han sig gärna som “den gamle och havet”.

Förhållandet till fadern var aldrig okomplicerat. Hans pikar om bland annat dotterns utseende i puberteten resulterade i en livslång osäkerhet. Charlotta längtade ständigt efter sin far, men “fick nöja sig med småsmulor”. Dottern drar sig till minnes alla förhoppningar som grusats och allt stöd som uteblivit under åren. Fadern drog sig heller inte för att spela ut systrarna mot varandra. Hans egoism och egocentricitet var fundamental. I rollen som hjälpare fick hon äntligen bli ”pappamätt”. Bokens titel syftar på faderns sista år i livet, då det – till slut –  blev “Dippen & jag”.

Charlotta von Zweigbergks bok kan läggas till raden av porträtt av pappor som trots att de varit långt ifrån pålitliga, nyktra eller ens närvarande, ändå skildras med ömhet och viss förståelse av sina döttrar. Andra minnesvärda pappaporträtt hittar du i Mig äger ingen av Åsa Linderborg, Dårens dotter av Mian Lodalen jämte Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist med flera.                       

Dippen & jag är en bok där den som fått på sin lott att ta hand om en gammal, dement, förälder kan känna igen sig i de, många gånger, absurda scener som författaren målar upp.

Läs boken du också!