Musik

Brittans spenar

Publicerat 4 maj 2011 | Av |

När Britney Spears var en ny stjärna skulle en kompis till mig skriva hennes namn i programmet Microsoft Word. Men då ville Word rätta stavningen och ersätta ”Britney Spears” med ”Brittans spenar”. Det tyckte vi var väldigt roligt och sorgligt passande.

Men så började jag lyssna på Britney Spears på riktigt och blev oförklarligt och hängivet förälskad i hennes musik.

Väldigt underligt med tanke på att jag annars tycker om smala genrer, okända singer-songwriters, experimentella shoegaze-band, skäggrockare med melankoliska röster och folkrockare från 60-talet.

Och Britney Spears kan mycket väl betraktas som en själlös ”produkt”, som inte skriver sitt eget material, som drivits till psykiska sammanbrott av skivbolagsjättar och miljoner fans, som har en nasal röst och egentligen kanske är allra bäst på att se bra ut och att dansa i kommersialismens marionettrådar.

Men det finns också de som menar på att hon är en driven karriärkvinna och feministisk förebild som vet precis hur hon vill att hennes musik ska låta och är oerhört noga med att välja rätt samarbetspartners.

Musiken är fantastisk i vilket fall! Det finns nog inget jag lyssnat på lika mycket i mp3-spelaren när jag är ute och går.

Lite just för att den känns ”förbjuden”, det är som motsvarigheten till tomma kalorier. Ytliga texter och pigga melodier. Och som alla vet är det just tomma kalorier som kan vara så otroligt lockande.

Men det är inte bara det förbjudna som lockar, det är sättet musiken får upp humöret och ökar takten på stegen och får mig att känna mig som att jag dansar, uppklädd till tänderna, på en blänkande klubb i New York. Det är enkla texter om vackra människor, om att festa, om sex och ibland om att vara arg (åååh, vad härligt det är när hon väser fram ”It’s Britney bitch” i början av Gimme more från Blackout). Det är catchy refränger och pampiga ljudbilder som är perfekta i hörlurar.

Och så tycker jag om att ”Britney Spears” är nästan som ett eget märke. Jag känner likadant för henne som jag kände när jag kom in i Hello Kitty affären när jag var liten. Nuförtiden säljs ju Hello Kitty överallt men då var det fortfarande väldigt speciellt med äkta Hello Kitty grejer och det kändes fullt normalt att betala tre gånger så mycket för ett Hello Kitty suddigum som ett vanligt luktsudd från bokhandeln.

Så även om Lady Gaga säkert gör fräckare dansmusik och det ännu mer säkert finns tusentals dansanta alternativ som är mer ”äkta” än Britney Spears (coola tjejer som komponerar oemotståndliga dansgolvsfyllare på sina egna iPads och så), så gillar jag Britney just för att hon är Britney.

Nu har hon gjort en ny skiva och även om ingen sång är lika bra som Toxic (från In the zone) så har jag lyssnat på den säkert 30 gånger redan. Den är ovanligt jämn, varje spår får fötterna att röra på sig (videoklippet ovan är bästa låten!) och det blir säkert en hel del singlar och remixar från Femme Fatale innan det är dags för nästa fullängdare. Och jag har en känsla av att mina favoritlåtar av Britney Spears fortfarande kommer vara kvar i min mp3-spelare då.

Låna skivorna hos oss!