Att förändras: en metod

Utan någon som helst självcensur berättar Édouard Louis om hur han fullständigt transformeras och hur han medvetet försöker utplåna varje spår av den personen han var och den fattiga bakgrund han kommer ifrån. Målmedvetet och successivt skapar han den person han drömmer om att få vara.

Édouard Louis har tidigare skrivit om sin barndom och uppväxt i den självbiografiska debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule från 2015.

Att förändras: en metod är fortsättning på den berättelsen.

Han ändrar sitt namn från Eddy Bellegueule till det mer franskklingande Édouard Louis. Han förändrar även sin fysik, justerar sina tänder, ändrar hårfästet och går ner i vikt. Han ändrar sitt sätt att gå, sina gester, rörelser och han står framför spegeln och tränar in ett annat sätt att skratta än sitt eget högljudda skratt. Han vill att det ska vara mer tyst och återhållsamt. Han arbetar också på att få bort sin dialekt, genom att öva i timmar framför spegeln och repeterar som om det vore en teaterroll.

Det går så långt att han bryter upp från sin familj och sina vänner. Målsättningen är att hur högt priset än är måste han ta sig ifrån Picardie, den nordfranska by han är uppväxt i. Édouard är besatt av tanken att hitta en utväg för att kunna ta sig hemifrån. Att hitta en flyktväg från skammen. Skammen att vara fattig, hungrig och framför allt skammen att vara den som avviker. Glåpordet bögdjävul klingar i hans öron. Han vill komma ifrån den våldsamma machokulturen som så starkt präglat hela hans uppväxt.

Redan som riktigt liten får Édouard känna att han är en besvikelse för föräldrarna. Han är byns fjolla. Den man skrattar åt.

Så börjar det enträgna arbetet att bli någon annan. Den stora skräcken är att tvingas tillbaka igen. Tillbaka till byn och föräldrarna som kan hindra honom i hans förändring.

När han åker tillbaka till byn och umgås med familjen tycker han sig falla tillbaka i beteenden och mönster från sitt förflutna, och det är mycket lättare än han vill erkänna att bli som förut, och det skrämmer honom, det skrämmer honom att resultatet av alla hans ansträngningar för att förändras stannar på ytan, skrämmer honom att tänka att han bara har lärt sig att spela en roll men i grund och botten fortfarande är densamme där någonstans under hudens ytskikt, det skrämmer honom att tänka att det förflutna finns kvar i hans liv trots att han kämpat så hårt, att han inte har skakat av sig det helt.

Det är genom sitt teaterintresse Édouard hittar vägen ut. Uppmuntrad av sin lärare kommer han in på gymnasiet i Amiens, med inriktning på drama, men det blir senare litteraturen och skrivandet som blir språngbrädan till hans nya liv.

Under gymnasietiden i Amiens träffar Édouard Elena. Hon är så annorlunda från hans tidigare klasskamrater från byn. De börjar umgås och blir vänner. Hon bjuder in honom till sin familj där han blir mer och mer hemmastadd. Han tar till sig allt vad familjen har att erbjuda. Elenas borgliga uppväxt är så totalt olik den vardag han har haft där hemma. Elena introducerar honom i litteratur, konst, klassisk musik och opera. Hon lär honom också korrekt bordsskick, så att han inte skall äta som en ”bondtölp”.

När han tagit studentexamen bryter han återigen upp. Det räcker inte med att ha kommit en bit på väg. Nu är han inriktad på att komma in på det mest prestigefyllda universitetet i Paris, École Normale Supérieure.

Edouard tar hjälp av sin vän författaren Didier som han lärt känna efter en föreläsning på universitetet. Didier har allt det som han själv drömmer om och han blir den läromästare som kan ta honom vidare. Édouard vill också bli författare och nu börjar det enträgna arbetet för att nå också detta mål.

Louis använder sig inte av litteraturen för att han intresserar sig för att läsa, utan litteraturen blir hans väg att nå det slutgiltiga målet att bli författare. Inte bara en författare, utan en etablerad uppburen sådan. Någon man lyssnar på, som har en röst – som är respekterad.

Senare kommer Édouard Louis få ett genuint intresse för litteraturen och inte bara se den som ett verktyg att nå sina mål och drömmar, utan att hans skrivande kan ge en röst åt dem som inte likt han själv kunnat göra en liknande klassresa. Eller som han själv uttrycker det, kunna ta revansch på sitt förflutna.

Det paradoxala med hela hans “förvandlingsprojekt” är att han ägnat flera år att medvetet utplåna allt det som han flytt ifrån och denna förändring blottläggs nu inför läsaren utan någon som helst självcensur.

Det är något tvångsmässigt över Louis sätt att skriva och hur han så totalt lämnar ut sig själv. Han lämnar ingenting åt läsarens egen fantasi eller tolkning, ändå tycker jag mycket om den här romanen. Likt hans tidigare böcker är det sanningen han vill åt. Orättvisorna, förnedringen och utanförskapet. Ingenting får döljas eller kringgås. Att hans text riktas till fadern gör att man stundom distanserar sig till det man läser, men detta till trots är det här en roman som behöver skrivas och läsas.

Att förändras: en metod, och Édouard Louis tidigare romaner finns även som e-böcker i appen Libby!