Barnböcker
Detalj från "Bajsfesten" av Alex Schulman och Emma Adbåge. Förlag Rabén & Sjögren.

Detalj från "Bajsfesten" av Alex Schulman och Emma Adbåge. Förlag Rabén & Sjögren.

Är bajs värre än ensamhet?

Publicerat 11 april 2011 | Av |

I mitt jobb som bibliotekarie upplever jag att vuxna idag försöker skydda sina barn överdrivet mycket.

Det kan gälla allt från att hellre välja böcker som handlar om pojkar när man ska låna böcker till sina söner eller att inte vilja läsa Bröderna Grimm för sina barn eftersom de kan råka ta upp döden eller ännu värre, mord.

Bilder kan vara skräckinjagande och visst är det så att en bild kan väcka mer känslor än ord. Men finns det inte ett behov av detta, att bearbeta, att väcka kreativa lösningar mot det hemska och att spegla bilderna mot sitt eget inre?

Min uppfattning är att många av dagens svenska bilderböcker övervägande är realistiska samt lite naivistiska i sina illustrationer. Historierna tar inte ofta upp svårare problem som sorg, saknad eller psykisk ohälsa hos barn. Illustrationerna är i ljusa färger och inte fantasieggande på det sätt som tomtar och troll var när jag var barn. Med detta sagt tycker jag ändå mycket om till exempel systrarna Adbåges böcker. Illustrationerna är realistiska såtillvida att man kan hitta svenska familjers vardagsliv där. Fullt med grejer i moderna hem, små saker för barnen att söka fram och peka på i bildspråket, stövlar i glada färger spridda överallt och båda föräldrarna är ofta närvarande.

I Opsis Kalopsis nummer 4 från 2010 diskuteras bilderboksutgivningen i Norden och där slås man av hur mycket mer fantasi det finns i övriga Nordiska länders bilderboksillustrationer samt att man ”vågar” behandla svårare ämnen såsom i boken Lägret av Oscar K, där lägret är en metafor för den plats vuxna förpassar barn bara genom att låta barn vara i det vi kallar barndomen.

Något spännande i den svenska bilderboksutgivningen kan vara Bladslottet som är Bladstadens förlag för bilderböcker. Jag läser Nu eller kanske Mu av Johan Gardfors och Clara Dackenberg. Redan undertiteln, en kärlekshistoria,  gör mig något förälskad men också den höga papperskvaliteten och färgsättningen i illustrationerna är hoppingivande. Men historien om Mu och Nu blir för svår, är det kanske en bilderbok för vuxna? Mu och Nu är så till förväxling lika att de blandar ihop sig. Vem är egentligen Mu och vem är Nu? Undermeningen kan vara att det är så det kan bli när två personer som är riktigt kära växer ihop och blir till ett eller att de inte riktigt längre är sig själva för att de är så påverkade av varandra. Den största behållningen blir illustrationerna med sin collageteknik, Mu och Nu inklistrade i vackra och drömska miljöer. Texten blir dock alltför tjatig med för många Mu:n och Nu:n.

Bättre gillar jag Mitt liv som detektiv av Malin Axelsson och Magdalena Cavallin. Här samspelar text och illustration mycket bättre. Hemma hos Dädä dyker det en kväll upp en barnvakt från den automatiska barnvaktsbyrån som pappa har hyrt. Det går väl inte så himla bra kan man säga, det är förvirring och Dädä blir ledsen och vägrar prata med barnvakten. Barnvakten verkar rätt läskig men anstränger sig att leka lekar med Dädä. Det är virvlande ordlekar och kurragömma där text och bild samspelar.

Att från dessa två böcker sedan ta klivet till Lisa väntar på bussen av Sven Nordqvist gör ingen glad. Allt är svenskt och somrigt och Lisa träffar flera olika originella människor medan hon och hennes mamma väntar på bussen till stan. Det är påhittigt och lättsamt men inget att fundera länge på. Det är realism och ibland skymtar i och för sig Nordqvists karaktäristiska figurer fram bakom en bänk eller ur en blomma. Men de är alldeles för få.

När första boken om Spyflugan Astrid kom ut 2007 så älskade jag den. Där fanns detaljer och massor med små flugor som barn kan ägna en evighet åt att peka på och upptäcka på bokbladen. Den tredje boken av Maria Jönsson heter Spyflugan Astrid rymmer. Här finns den moderna bilderboksillustrationen med miljöer från moderna hem men också olika perspektiv eftersom allting jämförs i förhållande till flugornas yttepyttevärld.

Så till sist den omtalade Bajsfesten med text av Alex Schulman och bild av min favoritillustratör (ja nästan); Emma Adbåge. Den älskas av många barn och innehåller inga existentiella spörsmål såsom även en halvrealistisk bok om Spyflugan Astrid kan göra. Här finns allt på bild, datorn, snuset, hemmapappan, tofflorna, leksakerna, breven. Historien om Nikki som sparar sig till en stor bajsfest är humoristisk, både för barn och vuxna tror jag. Bajsfesten skitar ned hela det rekorderliga hemmet.