Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Amerikanskt" av Ester Blenda Nordström. Bakhåll förlag.

Amerikanskt

Publicerat 1 maj 2017 | Av |

Ester Blenda Nordström var journalist och Sveriges första wallraffare. Hon var en rastlös själ och att sitta instängd på en tidningsredaktion för länge passade henne inte. Därför gav hon sig ut i världen för att berätta om människors vardag och dela deras villkor. Hennes böcker, som nu ges ut igen, kan verkligen ses som en hyllning till arbetets glädje och möda!

Man måste fascineras av denna kvinna. Tjugotre år gammal, slog hon igenom med boken En piga bland pigor. Ester Blenda brukade ta del av lantarbetet på morföräldrarnas gård när hon var barn och var inte främmande för att mjölka kor. Därför var det ingen som misstänkte att de hade med en journalist från Stockholm att göra, då hon sökte anställning som piga.

När man tar del av hennes skildring av de fattiga lantarbetarnas villkor, deras oupphörliga råslit och stolthet över vad de uträttat efter en arbetsdag kan man inte undgå att beröras. Ester jobbade också som lärare åt samebarn. I boken Kåtornas folk berättar hon om det hårda vildmarkslivet i Lappland och om samernas förmåga att bemästra en obönhörlig natur.

Ester Blendas böcker belyser alltid intressanta samtidsfrågor. Det faktum att städerna i början av 1900-talet gav människor nya alternativ till lantarbetet, resulterade i att bönderna hade svårt att rekrytera arbetskraft. Och så mycket som en tredjedel av Sveriges befolkning såg sig en ny framtid i det stora landet i väster.

Ester Blenda måste naturligtvis utforska emigranternas liv och villkor. Boken Amerikanskt, som utkom 1923, var ett beställningsuppdrag från Åhlen & Åkerlund. Hon förband sig att skriva femton artiklar, som skulle publiceras i Veckojournalen och resan finansierades med 5000 kronor. En hisnande summa på den tiden!

Att glida runt bland förstaklassresenärerna var inte hennes stil. Resa tredje klass gav naturligtvis mycket mer stoff till artiklarna och det var på det sättet som majoriteten av svenskarna färdades när de emigrerade.

Man chockas över hur människor behandlades som boskap vid läkarundersökningar och över bristen på respekt från tulltjänstemännen. När Ester Blenda klivit av båten blir hon inte trodd, då hon berättar var hon skall bo. Tillsammans med några andra resenärer hålls hon instängd under vidriga förhållanden.

Livet på båten och ankomsten till Ellis Island ger en rörande bild av de människor som bestämt sig för att lämna sitt gamla hemland. Ett kryss på en kappsäck innebär att ägaren får se sina saker utvräkta på golvet. Allt från broderade kuddar, snäckskrin och oljetryck granskas och man förstår att det var känslan mer än praktiska resonemang som avgjorde vad man tog med sig till det nya landet.

De flesta av de människor som emigrerade hade förmodligen inte varit utanför sin hemby. Vilken prestation ändå, att slå sig fram i ett nytt land och skaffa sig ett liv.

Ester blev bestulen på sina pengar och i väntan på att någon skall skicka nya, jobbar hon som körsbärsplockare. Trots att det var ett hårt jobb att klättra i träd och fylla spänner med körsbär, njuter hon i fulla drag. Inte minst av att möta alla ”trampers” som luffade runt och tog ett påhugg här och där och av att stoppa munnen full av de söta bären.

Givetvis måste Ester Blenda söka sig till svenskbygderna i Minnesota. Hon fascineras av hur svenskarna skapar sig ett litet Sverige i miniatyr. Hon träffar det gamla paret, som reste iväg med sina fem barn. De envisas med att fortsätta bo i sin lilla stockstuga , trots att sonen byggt ett nytt hus åt dem. Fascinerat lyssnar hon till deras berättelse om när de kom till platsen de fått anvisad. Ingen välkomstkommitté väntar, platsen är helt öde, men är man stark och frisk, så inrättar man sig snabbt. Träd fälls, stockar fogas samman och snart växer det lilla samhället fram. Så mycket överlevnadskunskaper människor besatt!

Ester drar vidare och har fått tips på hur man slipper betala biljett på tåget. Inte det mest komfortabla och riskfria sättet att ta sig fram på, att krypa in under vagnen och sträcka ut sig på bromsstängerna. När tåget stannar, kravlar hon ut och blir insmugglad i en vagn av bromsaren. Vilket korkat sätt att resa på, tyckte han.

Men ofta blir det till att färdas med apostlahästarna. Ester traskar och traskar och en ung man låter henne hoppa upp på en av sina hästar. Gossen visar sig vara svenskättling och den gamle fadern, som enam sköter sin går blir överlycklig över att få besök av någon från det gamla landet. Ester blir berörd av hur människor värnar om minnena från Sverige:

Det var som om han inom sig hade ett altare där han hopade allt av tillbedjan och kärlek han ägde och det altaret var ”gammellande”. Hans röst som annars talade så starkt och högt att den riktigt dundrade fram orden blev med ens så stilla och mild och varsam när han satt och mindes högt om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.

Vad som gör Ester Blendas böcker så tidlösa är att hon inte är en von obenbetraktare, utan smälter in helt och njuter av alla märkliga sammanhang hon befinner sig i. Hennes livsaptit och utforskarglädje målar fram den verklighet som många av våra förfäder och släktingar varit en del av. Och utan arbete inget liv!