Facklitteratur
Detalj från omslag till Skuggbarn av Thomése. Wahlström & Widstrand förlag.

Detalj från omslag till Skuggbarn av Thomése. Wahlström & Widstrand förlag.

Allhelgonatid

Publicerat 4 november 2011 | Av |

De flesta av oss kan säkert minnas någon kär människa, som inte längre lever sitt liv på jorden. Att ha en plats att gå till för att knyta an till de döda är viktigt för många och Allhelgonahögtiden firas mer än någonsin.

Den mest gripande boken om sorg som jag läst heter Skuggbarn, av P.F. Thomése.

Thomése förlorade sin lilla dotter strax efter födseln och romanen är en sorgevisa över ett barn som aldrig fick leva och ett föräldraskap som aldrig blev till. Förlamad av smärta vandrar han omkring i sin övergivenhet och försöker hantera sin förtvivlan.

Hur skall man sörja, när man inte vet vem det var som kom? Och hur skall man minnas ett barn som aldrig hann göra något avtryck i världen?

Boken är som en forskningsresa i sorgens innersta väsen. Samtidigt som Thomése försöker hitta strategier för att barnet inte skall blekna bort i  minnet, iakttar han sina egna inre processer och kommenterar dem. Vart skall man ta vägen med all den ömhet som väller fram efter ett barns födsel? Och vilka ord skall man använda för att hålla det lilla barnet vid liv i sitt inre? De orden finns ju egentligen inte.

Samtidigt måste han fortsätta sitt liv. Han måste  vara den som andra människor förknippar med namnet han bär och sammanhanget han brukar befinna sig i.

Frånvaron av barnet uppfyller varje sekund och varje banalt litet föremål blir en berättelse om livet som tog slut innan det hann börja. Och barnet fortsätter att dö, på platser det aldrig varit och i allt som det inte fick uppleva.

Språket är skimrande vackert och naket:

En kvinna som jordfäster sin man blir änka, en man som överlever sin hustru änkling. Ett barn utan föräldrar blir föräldralöst. Men vad kallar man modern och fadern till ett bortgånget barn?

Att skriva denna berättelse är ett sätt för pappan att både lyfta ut dottern i världen och låta henne födas på nytt, samtidigt som han känner att barnet och händelsen har en egen dignitet, som inte behöver utryckas med ord.