Detalj ur omslaget till "Tingen". Modernista förlag.
VILL HA!
I motsats till djuren vill människan omge sig med föremål och relatera till dem. Vi uppfinner, förvärvar, ordnar och förvarar. Och samtidigt som vi är lite trötta på konsumtionssamhällets ständiga lockrop är det svårt att värja sig.
Numera kan man sitta hemma och försjunka i jättelika virtuella varuhus som Blocket och Tradera. Allt kan bli vårt! Var och varannan av oss skulle nog kunna bekänna att vissa saker är bara så roliga att köpa och kolla på. Googlar man på ordet ”blocketberoende” får man över 5000 träffar.
Den franske författaren Georges Perecs debutbok heter Tingen. Den utgavs 1965 och har nu kommit ut i svensk upplaga på Modernista förlag; översatt av Fredrik Rönnbäck.
Man slås av hur väl den passar in i vår tid!
Det unga paret Sylvie och Jerome har just flyttat från en liten jungfrukammare till en lägenhet på 35 kvadrat. De bor i Paris och försöker överleva av tillfälliga jobb i reklambranschen och har bara små pengar att röra sig med.
Först tycker de att den lilla lägenheten är ett slott. Men snart infinner sig en känsla av kaos och klaustrofobi. De drömmer om så mycket mer och deras vardag är långt borta från den tillvaro i flärd och lyx de längtar efter. Föreställningen om det materiella liv de skulle vilja leva förlamar och förslavar dem och gör att de inte förmår ordna det trivsamt med det de har. Förfallet och oredan tilltar.
Perec målar upp materiens dragningskraft som en enda stor, livslång förförelse i parets liv. De kan inte värja sig, utan tillbringar all sin lediga tid i ett ändlöst sökande efter saker och god mat som skall förhöja deras livskänsla och status.
Samtidigt beskriver Perec allt de suktar efter och ser i skyltfönstren så vällustigt att man som läsare själv blir lite köpsugen. Man vill ha dom där vackra designade sakerna och kläderna med kvalité, softiga doftande tyger och flotta märken.
Men det vilar något oförlöst över Sylvies och Jeromes liv. Deras kroniska längtan efter att få njuta det goda och bekymmerslösa livet skapar en orosmättad tomhet och livsleda.
Det blir heller inte bättre av att deras vänner är av precis samma sort som de själva, besöker samma caféer och har samma värderingar. Ingenting annorlunda bryter in i deras liv.
För att komma bort från sin trängda tillvaro flyttar de till Tunisien. De hamnar i Sfax, en liten charmlös hamnstad. Där får Sylvie jobb som lärare medan Jerome går arbetslös.
Denna stad är verkligen en helt annan plats än Paris, skräpig och lite övergiven. Nu har de allt utrymme de kan begära i sin stora men otrivsamma lägenhet där putsen flagnar från väggarna. Sorgset och lite kraftlöst försöker de inrätta sitt nya liv efter samma konsumtionsmönster som förut. Men här finns ju inga nya saker av intresse att köpa. I sitt alltmer borttynande liv klamrar de sig fast vid sina gamla medflyttade prylar, går på bio och restaurang och äter samma mat vecka efter vecka.
Och ingenting lärde de sig av sin flykt.
Perec berättar om Sylvies och Jeromes liv ur ett von obenperspektiv. Torrt registrerar han deras förehavanden med en lätt underton av ironi. Samtidigt tycker han lite synd om dem, kan man ana. Att vara ung, köpsugen och famla efter sin identitet kan nog de flesta känna igen sig i! Man misstänker starkt att det är ett ungdomsporträtt av honom själv.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
