VÄRLDENS BÄSTE FÖRFATTARE
Inte i år heller! Så suckar kanske många, när deras favoritförfattare inte fick det ärorika Nobelpriset. Lars Westman berättar i tidningen Vi, hur han brukade häcka utanför Tomas Tranströmers bostad år efter år dagen för tillkännagivandet, förvissad om att han förr eller senare skulle tilldelas priset. Och i år hände det – men då råkade han befinna sig på annan plats.
Världens största ordkonstnär enligt mig, är den rumänske författaren Mircea Cartarescu. Varje år hoppas jag – och tänker sedan lite surt att nobelkommittén nog inte läst hans böcker.
Cartarescu har skrivit en självbiografisk trilogi med samlingsnamnet Orbitor. Orbitor. Vänster vinge, Orbitor. Kroppen och Orbitor. Höger vinge.
Orbitor betyder förbländning på rumänska och kanske syftar ordet på skapelsen och varat som ett förbryllande bländverk som ständigt omvandlas, förbrukas och återskapas.
Cartarescu kallar trilogin för självbiografi. Även om berättelsen återkommer till barndomen, uppväxten och staden Bukarest, är romanverket en gränsöverskridande konstruktion som handlar om mikro och makrokosmos, om drömbilder och det fina, osynliga nätverket mellan allt som existerar.
Språket är svindlande vackert. Det skimrar och skälver; staden blir kropp och nervsystem, det oorganiska omvandlas och mjuknar, medan tonårspojken Mircea sitter i en fönstersmyg och iakttar trafiken på Bukarests gator.
Berättelsen växer fram som en växelsång om det som kan uppfattas och det som är osett men som ändå låter sig anas och beskrivas.
Människan begränsas av sitt ytseende. Vardagsliv och torftiga stadsmiljöer är vad ögat ser, men i Cartarescus värld genomtränger det övergripande kosmiska perspektivet allt och speglar sig i varats minsta beståndsdel och i till synes obetydliga händelser. Allting är förbundet med vartannat, inget existerar isolerat eller är vad det ser ut att vara.
Så blir också den egna, personliga historien sammanflätad med nationens, landsbygdens och det politiska skeendet. Drömmar, fantasier och vakenhet är av samma substans; som två olika sidor av samma väv.
Cartarescu är en författare som kräver koncentration och långsam läsning. Märkligt nog är han annars inte svårläst; kanske för att han vet exakt vad det är han vill berätta och vad berättelsen själv vill, liksom framfödd av kosmiska krafter. För att förmedla en text av detta slag krävs ett språkets klarhet.
Det finns många stora berättare och historier som förtjänar att översättas och få vingar, så att de kan färdas över kontinenter. Och den vänstra och högra vingen fogas samman med kroppen till en fjäril, färdig att fladdra ut i världen och kanske in i en eldslåga för att förintas.
Att ge en sådant komplicerat, språkligt mästerverk en svensk språkdräkt där inget verkar ha gått förlorat i översättningen är en prestation i sig och översättaren heter Inger Johansson.
Cartarescus senaste bok heter Dagbok. 1994-2003.
Mircea Cărtărescu samtalar med Martina Lowden fredag 18 november kl. 18.00 .
Martina Lowden debuterade 2006 med romanen Allt. En bok vars huvudperson lever för, av och genom litteratur och som menar att alla sorger kan botas med böcker. Allt rosades på både kultursidor och bloggar och boken belönades med Borås tidnings debutantpris såväl som med Katapultpriset. Martina Lowden är även verksam som kritiker och är redaktör på tidskriften Ponton.
Hörsalen, Stadsbiblioteket Göteborg
Fri entré. Samtalet sker på engelska.
Detta samtal presenteras i samarbete med Rumänska Kulturinstitutet, Internationell Författarscen Malmö och Albert Bonniers Förlag.
Internationell Författarscen Göteborg är ett samarbete mellan Stadsbiblioteket Göteborg, Världskulturmuseet, Bok & Bibliotek, Göteborg & Co och Författarcentrum Väst.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
