Väggen (die Wand) av Marlen Haushofer
En bok som har gjort stort intryck på mig trots den vid första anblicken ganska odramatiska berättelsen.
I romanen får vi följa en namnlös kvinna som åker till sina släktingars jaktstuga någonstans i (vad vi kan ana) de österrikiska Alperna. På kvällen går släktingarna ner till byn för en promenad medan kvinnan stannar kvar i stugan. När släktingarna inte kommit tillbaka, beger sig kvinnan ner till byn för att leta rätt på dem men hindras av en konstig vägg av glas som kommer mitt i hennes väg.
Hon fattar ganska snart att hon är helt instängd och utanför väggen ser hon människor som är döda och förstelnade. Innanför väggen finns också släktingarnas hund och efter ett tag kommer även en ko och en katt till jaktstugan.
Under en tvåårsperiod skriver kvinnan ner sina tankar och funderingar om det som händer i hennes tillvaro . Hon skriver om hur hon hittar mat, tar hand om djuren, betraktar årstidsväxlingar, ser till skörden, hur hennes sinnesstämning är i en almanacka som hon hittat i jaktstugan. Detta gör hon till dess att pappret tar slut i almanackan. Där lämnas också läsaren i ovisshet. Hur ska det gå?
Det som jag gillar med den här boken är hur handlingen trots att det egentligen inte händer så fasligt mycket inne i hennes inlåsta bubbla så byggs det upp en enorm spänning genom suggestiva antydningar och funderingar kring livets förgänglighet som gör kvinnans tillvaro högst osäker. Jag älskar såklart också miljön, alplandskapet och den utsatthet som skildras. För mig var den här boken något utöver det vanliga.
Missa inte att vi har Klassikerprat om just Väggen den 26 mars!