Två böcker om Lena Nyman

Berättarviljan tycks ha funnits hos Lena genom hela livet, även om orken och drivet av olika anledningar inte räckte hela vägen. Men med material från 112 volymer dagböcker, brev, almanackor, fotografier och dokument fick allmänheten till slut, äntligen ta del av skådespelerskan, revyartisten och sångerskan Lena Nymans liv – först i Annika Perssons Jag vill ju vara fri och därefter Isabel Anderssons Lena Nyman Dagböcker och brev 1962-1974.

Dessa två stilmässigt väldigt olika böcker kompletterar varandra väl. Medan Annika Persson tar sig friheten att kommentera, fylla i luckor, intervjua nyckelpersonerna runt Lena och ge hennes ord en kontext utifrån en rak och tydlig tidslinje har Isabel Andersson istället valt att ta ett steg tillbaka och låta Lena själv ta kommandot. Anderssons bok avrundas med en personförteckning som jag gång på gång får bläddra tillbaka till för att kunna hålla reda på alla de kärleksintressen, flirtar, vänner och kollegor som Lena, av förklarliga skäl, oftast bara nämner vid förnamn eller smeknamn och lite i förbifarten.

Några avgörande år som skildras i båda böckerna är de mellan 1963-1968. Under de åren händer bland annat följande:

-Lena slår sig fram på Dramaten och får sin stora genombrottsroll som Steva i den skandalomsusade filmen 491 (baserad på Lars Görlings hyllade roman med samma namn). Lena fattar snabbt tycke för den karismatiske regissören Vilgot Sjöman, som smickras av uppmärksamheten och tar henne under sina vingar. Han börjar entusiastiskt planera in nya roller och projekt för Lena men slänger ständigt åt henne pikar om vikten och antyder att hon inte kommer att erbjudas några större roller om hon inte först ser till att gå ner i vikt. Hon svarar med att underkasta sig en av de otaliga bantningskurer som, varvat med hetsätning och långa fasteperioder, ska komma att prägla resten av hennes oroliga liv.

-I en paus mellan föreställningarna och intagningsproven till Dramatens elevskola följer Lena med väninnan och skådespelarkollegan Viveca Seldahl upp till jämtländska Överhammer och blir huvudstupa förälskad i Vivecas kusin Janne.

-Av 192 ansökande står den 20-åriga Lena Nyman till sist som en av de tio lyckligt utvalda till Dramatens elevskola. Hon fördjupar sig i teatern och sina egna motstridiga känslor inför den och inleder en relation med klasskamraten Rolf Skoglund. Dock finns Janne i Överhammer alltid med henne, såväl i tankarna som i hjärtat. Lena och Janne håller kontakten och besöker varandra så ofta de kan och under många år lever Lena i ett slags öppet förhållande med dessa två män, där hon växelvis prioriterar den ene framför den andre.

Majoriteten av Lenas dagboksanteckningar utgörs av korthuggna, spretiga notiser om vad och hur mycket hon äter och dricker, vilka kondis och krogar hon besöker och vilka män hon ”är tillsammans” med. Blöta nätter följs av plågsamma baksmällor. Fåordiga sammanfattningar av lektioner och repetitioner varvas med sträng självrannsakan, euforiska utbrott, filosofiska utsvävningar och brottstycken ur hetlevrade gräl. Det förefaller ofta som att Lena talar ett helt annat språk än människorna i sin omgivning och ställer omöjligt höga krav på bildning, frigjordhet och självinsikt.

Under inspelningen av Vilgot Sjömans två Nyfiken-filmer upphör dagboksanteckningarna tvärt och när hon väl börjar skriva igen 1967 är det med en mer introvert och självkritisk ton. Bantningsångesten är tillbaka, värre än någonsin. Vilgot har baserat manusen på Lenas egna dagböcker och anteckningar, vilket gör henne desto mer sårbar för kritikernas skoningslösa ord. Akademiledamoten Arthur Lundkvist och filmkritikern Nils Beyer går hårt åt Lena i en artikel i Aftonbladet där de bland annat underkänner hennes kropp som ”fet”, ”själlös” och ”dum”. Förvisso går hon snabbt i försvar och får sin replik publicerad i Expressen redan nästa dag, men skadan är redan skedd och ytterligare sten lagd på den börda som är hennes eviga kroppskomplex.

Ibland kan jag tycka att det är svårt att förstå vad det är för slags tillvaro Lena egentligen eftersträvar. Å ena sidan vill hon vara fullkomligt hämningslös och förkasta alla relationsnormer, men å andra sidan tröttnar hon snabbt på sina kärleksintressen. Aldrig barn, fast kanske någon gång, men inte just nu. Aldrig något tråkigt samboliv eller äktenskap – utom möjligen med Den Rätte. Hon längtar förtvivlat efter intellektuellt och emotionellt samförstånd men blir lätt rastlös, uttråkad och – som hon själv uttrycker det – ”osams” med de som försöker komma henne inpå livet. Om dagarna tycks hon omge sig med ett helt entourage men när ångesten smyger sig på sent om nätterna finner hon sig allt som oftast ensam. Vill och vill inte, i tvära kast. Orden sprakar och gnistrar i mörkret. Gång på gång lovar hon sig själv att göra bot och bättring, bli oberoende, döda myten om sig själv och återuppstå som något helt annat. Även om medlen och motiven varierar så förblir drömmen densamma – att få vara just fri.

Enligt min mening vinner läsaren på att först ta sig an Perssons bok och därefter komplettera med Anderssons urval av dagböcker och brev för att räta ut några av frågetecknen kring den kaotiska, passionerade och ofattbart begåvade person som var Lena Nyman.

 

Jag vill ju vara fri finns även som e-bok i appen Libby. Logga in med bibliotekskortnummer och PIN-kod så är du igång!