Tre diktsamlingar som stannar kvar!

Fint att årets Nobelpris i litteratur gått till poeten Louise Glück. Det hände senast 1996 att en kvinnlig poet fick priset, då det gick till den polskfödda Wislawa Szymborgska.
Dessutom har Göteborg 2020 blivit en brunnslockspoet rikare; i år gick priset postumt till Anna Greta Wide och delades ut i samband med poesimässan i Göteborg på hennes 100-årsdag den 4 december. Det första brunnslocket ligger nu på Djurgårdsgatan invid hennes sista bostad.

Det är naturligtvis svårt att välja bland alla bara diktsamlingar, men här kommer tre som gjort särskilt intryck och som sticker ut lite extra.

Pur

Den första är Erik Lindman Mata Pur av debutanten Erik Lindman Mata som är den tredje diktdebuten på det nystartade Nirstedt/litteratur som kom ut i januari i år.

Omslagsbilden föreställer en perforerad naken vit vägg efter nedmonterade foton, vissa häftstift har lämnats kvar. På försättsbladet visas ett foto på en vägg tapetserad med fotografier, en ung kvinna ses läsa i något som liknar ett partitur eller ett notblock. Dessa två bilder utgör varandras motsatser. Pur enligt SAOL betyder ren, oförfalskad, gedigen. I den första diktraden läser jag “du går före mig” och det tycks syfta på att någon gått bort. Jag drar mig undan familjen, stänger in mig i sovrummet – sträckläser, uppslukas och gråter.

Pur är en sorgebok om en hastigt bortgången flickvän, ett sår som ännu inte är läkt, ett sår som står vidöppet och blöder. Till en början vet en inte vad som har hänt, det börjar med ett samtal från en arbetsgivare som berättar att hon inte kommit till jobbet. Kontaktlösheten, sökandet och oron skildras därefter, diktjaget beger sig från Sverige till Wien där flickvännen bor.

Är det en sjukdom, ett självmord eller ett mord? Bilder läggs till bilder i en flödande rytm som bara pulserar och vill vidare. Ett diktjag som frenetiskt samlar på minnen, “samlar all video alla ord alla foton alla texter all salva”, följer gör sedan det oerhört sorgliga när polisen bryter upp dörren till lägenheten, först några blanka sidor – sedan beskedet att den älskandes kropp hittats död:

bottenlösa ögonblick när jag förstod”/../
din kropp som söndrats –
din kropp som tryckts bort –
det fruktansvärda av att inte behöva leta längre osv
bråddjup av purt I omöjliga
hopplösa vansinne
upplöst i avgrund

Pur lyckas beskriva tomrummet och vakuumet mellan sorgen och smärtan och samtalet till föräldrarna. Erik Lindman Mata tecknar också fram ljusa minnesbilder från tiden tillsammans, den skildrar lika mycket kärleken och om att hålla kvar minnet som sakta glider ifrån “minnet sårbart & minnets glömska”. Den försöker beskriva hur en inte kan sluta älska någon för att den är död, om att få leva vidare i tiden “hela vårt liv utan dig”. Slutligen orden “Jag går om dig nu” som knyter an till den allra första diktraden – det ligger något försonande i de orden. Pur avslutas med en svartvit fotoserie i en till synes lycklig tid tillsammans med flickvännen. Minnesbilderna tillsammans med fotobilderna bildar en väldigt gedigen, ren och oförfalskad diktsamling att bli berörd av, en av de starkaste jag läst. Erik Lindman Mata läste under Novemberpoesi den 20 november.

Under månen

En uppstickare i årets poesiflod är Hanna Rajs Lara med Under Månen (Albert Bonniers förlag, 2020).

Det är Hanna Rajs Laras tredje diktbok efter Armarna (10-tal, 2018) som nominerades till Borås tidningsdebutantpris och den smörpappersinbundna Baby (Anti förlag, 2020).
Språket är slampoetiskt, rytmiskt och nödrimmat, sms-förkortningar som “å de e inget skämt”.

Under månen kretsar kring det judiska arvet; Rajs har sina rötter i Serbien, en familj av poeter. Hennes morfars storebror började skriva i koncentrationsläger som 11-åring men dog ung. Rajs läser gamla brev från döda släktingar och tar del av den traumatiska historien under förintelsen. Den handlar också om rädslan för människor som vill en illa, att som judisk ung kvinna, gift med en invandrad kvinna, hela tiden var på sin vakt.

Här beskrivs rädslan I dikten “MOT SKOGEN”:

jag har tänkt på varför jag inte varit förvånad som mina vänner varit när dom förstått att nazisterna går runt på våra gator”/…/jag är van vid hotbilden/…/varje gång jag besöker synagogan metalldetektorer utanför pridegudstjänsten väktare på kollot där jag jobbat polisen tränar på att landa sina helikoptrar /…/tystnadsplikten och sociala medier-förbuden övningar i krissituationer, vart ska vi springa mot skogen, mot vattnet, mot vägen/…/födda misstänksamma, med skavda kragar där vi stoppat stjärnan innanför tröjan för många gånger

Under månen handlar om så mycket mer än det judiska arvet; om att vara ung, falla, misslyckas och missbruka. Förlusten av ett missfall som i dikten SESAM, och om en stor förälskelse som känns i hela kroppen som i dikten DIG VILL JAG HA:

som solen på våren på våren
pirrig e ja för din röst sa nåt
å din röst e mmmm
fingrar på egna halsen
de e så mina vet va
dina mörka ögon
dom har ingen botten

Samlingen gör sig bäst att läsa i ett flöde, missa inte det antisemitiska interpunktionstricket som används för att märka ut judiska namn på nätet – det sticker ut med tre parenteser (((Hanna Rajs)))

Jag tycker om Under Månen för dess ärliga och autentiska tilltal, att den inte är insmickrande och inte väjer för att beskriva smärtan i det judiska arvet. Hanna Rajs Lara tilldelades Svenska kommittén mot antisemitisms Elsa-pris för att hon “genom sin diktning på ett unikt sätt förmedlar en ung människas upplevelse av antisemitismens närvaro i vårt samhälle och den smärta och rädsla den framkallar”. Men boken handlar som sagt också om så mycket annat, som erfarenheter av att vara ung.

Hanna Rajs Lara var en av poeterna som medverkade under Novemberpoesi 20/11.

Mott

Den sista diktsamlingen är Jörgen Linds nionde diktsamling Mott, som kom ut i början av december på Albert Bonniers förlag.

Det är en vacker utgåva med fasta pärmar i vinrött och en omslagsbild av Nina Ulmaja som är ett stiliserat avtryck i svart på skadeinsekten – mott.

Diktsamlingen är uppbyggd i genomgående fjorton rader per sida, som i en sonett, fast dessa dikter inte har samma stränga uppbyggnad och rimflätning.

(Sonett är ett versmått som har sitt ursprung i den italienska renässansen på 1300-talet med poeten Francesco Petrarca. Den är uppställd i två fyrradingar och två treradingar och med en sträng rimflätning – ABBA ABBA CDE CDE.)

Efter ett antal sidor med fjortonradingar ändrar dikten form och fem sidors enradingar tar vid – på så sätt skapas en slags cesur (paus) i dikten. Linds dikter påminner om Sonnevis som till formen ofta är skrivna som orimmade sonetter.

Det finns ett narrativ och varje enskild dikt har sin egen berättelse – berättarrösten är angelägen och har ett tydligt tilltal. Bilder framträder; i inledningsdikten genomsöker de bibliska axplockarna åkrarna och det talas om de “nakna vidöppna munnarna, svepningar av snö”. Bilden är från den ryska skogen i närheten av museet där Leo Tolstoj signerar kontraktet där han avsäger sig rätten till sina böcker. Varje dikt handlar om separation, förlust och ensamhet i någon form; både Johann Sebastian Bach som följer sitt tionde barn till graven och väskan som har lämnats in hos den turkiske skomakaren uppe på hörnet förebådar seperationen som skall komma. “Försvinna är ett aktivt verb”, skriver Lind.

En känner igen sig från Linds tidigare dikter som med ett samlingsnamn kallas Rede, fem böcker som skrevs under ett decennium och som avslutar pentalogin med Vita kommun som tilldelades Sveriges Radios lyrikpris 2015. Mott är mer avskalad och mörkare än i de tidigare samlingarna. Tiden i Mott kan vara 1733, 1910 eller nutid i köket under den blå lampan i hyreslägenheten.

Den lilla skadeinsekten mott kan läsas som den enskilda undflyende människans litenhet mot världen. Det är också mott och mal som Jesus i Nya Testamentets liknelser varnar för ska förstöra människans jordiska ägodelar. Jag kommer även att tänka på Sofia Rapps diktsamling Silverfisken från 2007 som beskriver sexuella övergrepp på ett barn och känslan av att inte vara mer värd än en silverfisk. Eller är vi själva att betrakta som skadedjur, när vi skadar oss själva och jorden?

Jag tycker mycket om hur Lind betraktar världen. Det finns en kärlek och ömhet i beskrivningen av människor; hans blick har en omsorg om små detaljer och orden ger läsaren ett hopp mitt i allt det trasiga som blivit resultatet av skadedjurens angrepp.

Lind var en av poeterna som medverkade under poesimässan 4 december.