Tatueraren i Auschwitz

Tatueraren i Auschwitz är något så ovanligt som en kombination av helvetesskildring och kärleksroman. Detta utan att svärtan i berättelsen på något sätt förminskas.

Klicka och låna

Den dag i april 1942, då den tjugofyraårige Lale (Ludwig) Eisenberg från Slovakien burdust knuffades in genom järnporten till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, fick han siffrorna 4902 smärtsamt intatuerade på vänster underarm. I tumultet av vettskrämda människor, tungt beväpnade SS-män och aggressiva bestar till hundar anade han föga att just tatuering skulle komma att bli hans smala lycka.

Lägrets “Tätowierer” (tyska för tatuerare) var politisk fånge och fransman. Han charmades av den språkkunnige Lale. För att rädda honom såg tatueraren till att göra honom till sin assistent, vilket medförde något större matransoner, bättre inkvartering och viss rörelsefrihet. Å andra sidan blev Lale bespottad av somliga medfångar, vilka betraktade honom som nazisternas hantlangare.

När tatueraren plötsligt och oförklarligt försvann fick Lale ta hans plats. Arbetet var stressigt och han fick bevittna grymheter som etsade sig fast i hans minne för alltid. Inte sällan blev Lale tvungen att arbeta nätterna igenom, då fångtransporterna från i stort sett hela Europa kunde anlända vid alla upptänkliga tider på dygnet. Ofta ackompanjerades han av den ökände läkaren Josef Mengele, Dödsängeln kallad, som visslande utsåg offer för sina plågsamma medicinska experiment.

En dag när Lale just skulle till att tatuera in ett nummer på en vettskrämd nyanländ ung kvinnas arm råkade han blicka rakt in i hennes stora mörka ögon. Från den dagen hade tatueraren bara ett mål och det var att han och Gita Fuhrmannova, som han senare fick reda på att hon hette, en dag skulle lämna lägret tillsammans.

För att överleva i Auschwitz blev man tvungen att hålla en låg profil och inte visa några som helst känslor. Den som stack ut hade lättare för att falla offer för vakternas nycker och sadistiska sätt att roa sig. Fångarna misshandlades, avrättades eller helt enkelt försvann. Tyfus och andra sjukdomar härjade i lägret. Trots detta bevittnade Lale prov på både mod och osjälviskhet.

Genom idogt nätvärkande lyckades Lale bygga upp en slags svartabörshandel innanför elstängslen. Han övertalade ett par av kvinnorna som hanterade fångarnas beslagtagna ägodelar att smuggla ut små ädelstenar, vilka han sedan omvandlade till mat, choklad och mediciner med hjälp av en polsk byggarbetare, som arbetade i lägret på dagtid. Lale fördelade sedan maten bland behövande och använde chokladen till att muta vakterna. Det är fascinerande att läsa om lägrets riskabla “underjordiska” verksamheter.

I tumultet vid krigsslutet 1945 kom Lale och Gita ifrån varandra, men de återförenades i Slovakien. De gifte sig och hamnade till sist i Australien, där Lale, efter Gitas död, bortemot sextio år senare berättade sin historia för Heather Morris, som omvandlade hans minnesbilder till en gripande och klart läsvärd roman. Händelserna och miljöerna i Tatueraren i Auschwitz är noggrant återgivna, även om kritiker påpekat att berättarens minne spelade honom spratt beträffande en och annan detalj.

Lala oroade sig för att omgivningen skulle tro att han kollaborerade med tyskarna i sin roll som tatuerare. Han delade med sig av sin historia delvis för att motbevisa detta, men allra mest för att det fasansfulla han upplevde inte ska få hända igen.

Ta del av en stark, modig och ödmjuk människas berättelse!