Tårarnas bastion

Tårarnas bastion är Abdellah Taïas senaste roman, en roman som sluter cirkeln av författarens tidigare verk.

”Nu var tiden inne att fatta ett beslut. Förlåta? Inte förlåta? Mitt hjärta som för en stund var fridfullt, återkom till detta dilemma. ”

Youssef återvänder till sitt hemland Marocko. Efter att ha levt i exil i ett kvarts sekel i Paris åker han tillbaka till sin hemstad Salé.

Youssef ska ta hand om arvet efter sin mors död och sälja lägenheten han ärvt och det som knyter honom kvar till sina rötter och minnen från sin barndom och uppväxt.

Han återser sina sex systrar. De som genomlevt så mycket tillsammans och som han glidit ifrån alltmer efter sin flytt till Paris och ett annat liv i väst.

Fast även om det långa avståndet har bidragit till en distans dem emellan, finns de starka banden ändå kvar.

Kvar finns också de traumatiska minnena, brutaliteten, övergreppen och våldtäkterna som den unge Youssef utsattes för som barn och som omgivningen och även familjen var väl medvetna om. De ingrep inte och nu ställer han sig frågan om det är möjligt att förlåta detta svek.

Som homosexuell var han redan från tidig ålder ett oskyddat villebråd i det konservativa Marocko och männen i hans omgivning tog sig rätten att utnyttja och förgripa sig på honom.

Lägenheten står tom när han återvänder till sin barndoms kvarter.

”Min första uppfattning om världen, dess magiska skönhet och grymhet som oupphörligt skulle bekräftas, den fick jag mellan dessa väggar, i de här rummen. Jag kände omedelbart igen stämningen från förr. Lukten från den tiden. Vi tillsammans. Eländiga och utsatta. Bland skrik och kaos men tillsammans. Modern. Fadern. Nio barn. Travade på varandra. […] Vi levde här på bottenvåningen, tillfreds med vår lukt. Det är inte den andres nakna, obesvärade kropp som är störande. Nej. Det är när den där kroppen vill dölja sin sanna karaktär som det blir problematiskt.”

Yousef vill inte dölja sitt sanna jag. Han står upp för sig själv, men tvingas ge sig i väg, tills han nu står här inför dem han älskar – men också förebrår. Går det att förlåta? Det är ju trots allt hans systrar som har fostrat honom och lärt honom att aldrig bli kuvad.

En natt talar hans systrar till honom i drömmen:

” Innan det blir för sent måste man säga det som ska sägas. Be om ursäkt. Uttala de ord som den andre väntar på. Ett erkännande. Du är samma blod som vi, Youssef. Vad som än händer förblir du vår bror. Precis som du är. Ingen kommer hädanefter att döma dig. Du är vuxen. Du är en man. Du är oss kär.”

Youssef betraktar sina sovande systrar på golvet.

”Drömmar är inte bara drömmar. De finns. De är ingen fiktion. De utgör ett verkligt rum där sanningen till slut kan komma fram. Där förlikas man och läker till viss del.”

Vackert, poetiskt och majestätiskt väver han in dåtid och nutid.

Det förflutna och tidens spår lever kvar i de tjocka murarna och bastionerna som byggts runt staden Salé, som skydd mot framtida attacker.

Historiska skeenden blandas med det personliga och mest privata. Det vackra och grymma blir till tårar vid muren vid havet – vid Tårarnas bastion.

Tyckte du om den här romanen läs då även hans hyllade självironiska roman Ett arabiskt vemod.