Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Syskonen" av Tessa Hadley. Wahlström & Widstrand.

Syskonen

Publicerat 24 oktober 2018 | Av |

Läsaren får vara en fluga på väggen när fyra medelålders syskon traditionsenligt strålar samman i ett ålderstiget släkthus på landet.

Det råder närmast Tjechovsk stämning i den lätt förfallna, men osedvanligt pittoreska prästgården från 1820-talet med möblemanget intakt från morfar prästens tid. Eftersom familjen inte har råd att bekosta den renovering som inte längre kan skjutas på framtiden, så är det kanhända sista gången de samlas på Kington.

Tre veckor i juli tillbringar syskonen Crane i varandras sällskap. Som läsare ser jag var och en av dem glasklart framför mig, med sina egenheter och olikheter. Den äldsta, Harriet, är blyg och naturälskande. Därnäst kommer Alice, som är vilsen, söt och penninglös. Sist bland systrarna har vi den yngsta, Fran, praktiskt lagd och ansvarsfull. Den sistnämndas make fick till hennes stora förtrytelse förhinder i sista stund, däremot är barnen Ivy (9 år) och Arthur (6 år) på plats. Och trots att det var bestämt att det bara skulle vara den närmaste familjen bjöd Alice i ett svagt ögonblick med sin expojkväns nittonårige son Kasim, vilken är ekonomistudent med pakistanskt påbrå.

En dag försenad, vilket han typiskt nog låter systrarna veta först i sista minuten, anländer slutligen Roland (systrarnas stolthet) i nyinförskaffad vit linnekostym. Han dyker upp med sin nya fru, Pilar, den tredje i ordningen, just som systrarna hunnit vänja sig vid hans förra. Pilar är latinamerikan och affärsjurist (delägare) och nästan overkligt välvårdad, lite skrämmande i framtoningen om sanningen ska fram. Ingen av systrarna tar henne till sitt hjärta. I Jaguaren medföljer också Rolands ljuvliga tonårsdotter Molly. När hon får ögonen på Kasim känner hon på sig att årets vistelse inte riktigt kommer att bli som vanligt.

När familjen var på Kington hade de för vana att hålla sig nära hemmet… Det var mer än ett utslag av lättja platsens förflutna slöt dem till sig i samma ögonblick de kom dit, de föll tillbaka in i dess mönster och upprepningar, sögs upp av de saker de gjort förut. Efteråt kunde de inte skilja den ena semestern på Kington från den andra.

Romanen innehåller ett minimum av handling. I stort sett allt som händer är att man gör sina inköp i byn, lagar och äter mat, läser, umgås, tar promenader och gör en och annan utflykt. Förträngda känslor tränger upp till ytan och gamla gräl återuppstår. Även uppflammande passioner dväljs i det fördolda. I romanens mittparti kastas vi tillbaka till 1970-talet och vissa luckor i historien blir tilltäppta i och med att vi får bekanta oss med syskonens mor.

Den brittiska författaren Tessa Hadleys psykologiska klarsyn i den nyligen till svenska översatta romanen Syskonen (The Past i original, från 2016) är förbluffande och hennes inlevelseförmåga svår att överträffa. Det är lätt att bli begeistrad i Hadleys lågmälda, detaljerade, lite omständliga berättarstil, som det är synd att hasta igenom. Läs istället i maklig takt och låt dig roas av de underbart ironiska kommentarer som romanen är full av.

Kritiken har varit översvallande och reservationskön till boken är följaktligen betydande (men boken finns även som e-bok!). I mitt tycke är det definitivt en roman väl värd att vänta på för den som exempelvis är förtjust i den irländska författaren Anne Enrights sätt att skriva. I hennes roman Den gröna vägen samlas fyra syskon och ett hus av emotionell betydelse är på väg att säljas. Ett inte ovanligt motiv i litteraturen och ett som Enright och Hadley hanterar med den äran i mitt tycke.

Låna och läs en fascinerande roman!