Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Storm i den pelare som bär". Pequod press.

Storm i den pelare som bär

Publicerat 18 januari 2017 | Av |

Vidden av depressionens mörker är svår att föreställa sig om man inte själv varit där. Svärtan som hemsöker varenda cell i kroppen, tills man är helt uppslukad av det svarta hål som inte släpper in den minsta ljusstrimma. Det tycks vara ett tillstånd som utplånar all mening.

Boken Storm i den pelare som bär är en insiderskildring av ett sjukdomstillstånds yttersta inferno. Förlagsredaktören Andreas Lundberg, drabbades av en förödande depression efter en serie plötsliga ångestattacker. En utlösande faktor var den skilsmässa han gick igenom.

Efter ett sammanbrott på förskolan där han lämnat sin dotter, tar han sig till vårdcentralen. Där ordnas sjuktransport till psykakutens låsta avdelning vid Sahlgrenska sjukhuset. Här möter han de människor som liksom han är i ett akut skede av sin sjukdom. Det säger sig självt att det är en plats nedtyngd av sorg och sönderfall. Alla som är intagna är djupt plågade och har nog med att uthärda sin egen smärta.

Andreas Lundberg har inget minne av att ha författat boken och han skrev alla texterna på sin mobil. Han får veta, att anledningen till att han inte minns kan vara att hjärnan är så upptagen av lidandet, att den inte klarar av att lagra.

Man måste säga att det är en verkligt dyster läsning. Med ett glänsande svart, poetiskt bildspråk leds man in i depressionens landskap där ett kompakt mörker stänger alla vägar ut. Det som fascinerar mej är hur språkets skönhet gör läsningen till en sann njutning, samtidigt som man nästan flämtar efter luft. Känslan av att vara helt tömd på liv, medan ett främmande, tärande väsen bosätter sig i det tomma skalet blir märkligt nog som en omvänd skönhetsupplevelse för den som läser. Bokstäverna manar fram en känsla av att befinna sig i depressionens ground zero, där inget liv och ingen kommunikation alls är möjlig. Det organiska språket förhöjer känslan av att sjukdomen omfattar allt, även den minsta benflisa.

Att det ändå går att sätta ord på mörkret och ge det en klart lysande bildvärld är ett mysterium, särskilt som författaren upplevde omvärlden som dimmig och närmast icke-existerande. Även de avidentifierade medpatienterna gestaltas med ett slags absolut gehör, inte utan värme och medkänsla. De sitter ju alla i samma båt; utan egentligt intresse för den andre. Sjukdomstillståndet tar all kraft och även om viljan finns går det inte att sträcka sig utanför sig själv, annat än i få undantag.

Ingenting. Suset i kala, vita rum, upplysta av ljusrör. Alla tiger, rädda att prat skulle syresätta lågan inom oss, få den att flamma upp igen, växa till enorma dånande eldmassor, gasexplosioner, som förtär allt. Vi slår vakt om vår tystnad som om atomhemligheter.

Omvärlden är inte alltid så förstående och ingen orkar i längden med den som är deprimerad. Men vägen ut kräver att det finns människor som kan visa på stigar bort från förlamningen.

Jag är ingenting. Tänker på de döda i Pompeji, inga kroppar kvar, bara tomrum i den hårt packade askan. Tomma gjutformar. Man hällde gips i dem och vältrade ut dem i ljuset..
Vältra ut mig i ljuset.

Ur depressionens ödeläggande kraft växer ett seende fram, som omfattar också medpatienterna.

Jag sitter bredvid Klara, en skör gammal dam med nästan genomskinliga händer, som ljusblått äggskalsporslin. Blinkar. Hennes händer skälver svagt, som en skallrande teservis i skeppsmatsalen när isberget skrapar upp skrovet. Gud hjälpe oss alla.
Smärtan fullkomnas i tystnaden, mognar och överlämnas.

Andreas Lundberg genomgick tolv ECT-behandlingar och medicinering. Han skriver i efterordet att han inte har någon förhoppning att bli helt frisk, men att han nu lever med sjukdomen som en nykter alkoholist. Han har lärt sig känna igen tecknen på att han närmar sig den svarta skogen och inser depressionens förmåga att förvränga verklighetsuppfattningen.

Kommentarer inaktiverade.