Stackare

Jag har just lagt ifrån mig boken Stackare, den senaste romanen av den norske författaren och konstnären Matias Faldbakken.

Det här var en sällsam läsupplevelse. En säregen text och en omtumlande läsning. Det är sällan det sker, men här går jag in i texten, befinner mig mitt i den och glömmer tid och rum. Matias Faldbakken har ett språk som är gammalmodigt, men stundom överrumplande och djärvt. Historien tar sin början på landsbygden. Vi får följa den unge föräldralöse gårdspojken Oscar som en dag i skogen får syn på en sällsam varelse komma krypande upp på dikesrenen. Är det ett barn, eller ett väsen? Det är en otäck syn. Oscar ryggar tillbaka, men han hade sett det han såg. Den här ungen, djuret – barnet var smutsigt och vanskött. En sorglig stackare.

Oscar bestämmer sig för att leta rätt på den lille varelsen. Han gillrar en fälla och lyckas fånga detta väsen. Det är en unge, ett människobarn. Någon värre fångst hade Oscar aldrig sett. Han ser en späd, utsvulten, förbrukad och skiten kropp ligga där i sin snara.

Oscar tar med sig barnet hem till gården. Det visar sig vara en flicka med konstiga proportioner och kroppsbyggnad. Hon är stum och vild och är i början svår att ”tämja”. Under Oscars omsorg växer flickan i rasande fart och banden mellan dem blir allt starkare. Flickan som snart utvecklats till en ung kvinna gör stora framsteg och blir mer och mer hemmastadd på gården.

”Kunde det kallas stormsteg? Jo, hon lärde sig fort. Vilka primitiva avsikter som låg bakom hennes mosstäckta blick var svårt att säga, men den här flickan hade huvudet på skaft, den saken var klar. (…) Växte inte ungen alldeles sjukligt fort? (…) Hon sträckte på sig som en björnstjälk, i stötar, och alltför fort; det här var inte normalt. Kroppen var barnslig på en del ställen och vuxen på andra.”

Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, men historien tar en helt ny vändning när de två ungdomarna fattar tycke för varandra, blir förälskade och tvingas fly i all hast när detta uppdagas. De flyr i båt över sjön, genom skog och över berg, tills de slutligen kommer fram till den stora staden, Oslo. Här börjar ett nytt liv för de unga tu.

Faldbakken tar oss med på en spännande resa. Det handlar om utanförskap, identitet och vår strävan att passa in och hur vi reagerar inför det som är avvikande. Det handlar också om lockelsen i att forma en annan människa. Att utnyttja henne efter våra egna önskemål och behov. Det vilda, otuktade möter det kulturella och förfinade. Landsbygd ställs mot storstadens förgörande hets och puls. Vi känner igen dessa teman och motsatser från tidigare litteratur naturligtvis, men Faldbakken gör det på ett helt nytt sätt. Jag blir lite förtrollad.

Och bakom dessa motpoler pockar en skör och ömsint kärlekshistoria som lyfter historien till någonting utöver civilisationskritiken.

”Ensamma hade de gått och ensamma skulle de gå, men under en oansenlig period som återges i den här boken, tillhör de varandra.”

Sagan om vildbarnet blir till en förnimmelse om vårt vilda ursprung och tiden innan vi formats till de vi är idag.

Tyckte du om den här romanen så läs även Vi är fem av samme författare.