Sorgen har ett minne

Det är som alltid en njutning att läsa Nina Bouraouis böcker. I sin senaste roman Sorgen har ett minne, skriver hon om sorgen och saknaden efter sin far som gått bort. Vi befinner oss på sjukhemmet Jeanne-Garnier, rum 119 i Paris, men Nina Bouraoui tar oss också tillbaka till sin barndoms uppväxt i Algeriet. Hon växlar mellan dåtid och nutid och som så ofta i hennes böcker färdas vi mellan två kontinenter.

Det är en stark och kärleksfull text om hur det är att ställas inför det ofrånkomliga – att mista en förälder. Hon har levt i tron att hennes far, den starke patriarken, alltid skulle finnas där och nu vakar hon vid hans dödsbädd. Bara fadern är i livet så skulle familjen förbli i livet. Vad ska nu finnas kvar när den sista grenen från Algeriets släktträd kapas av? Den starka länken och familjens fundament.

”Min far var hövdingen i vår stam, om han plötsligt skulle försvinna slår jag vad om att vår grupp faller sönder och känner på mig att det blir katastrof, vansinne, sinnesförvirring för alla inblandade och en vanvettig reträtt in i en sorg bortom räddning.”

Men som alltid i Nina Bouraouis texter finns det ett ljus även i de svåraste stunderna och när smärtan är så stark att hon inte vet hur hon ska kunna gå vidare hämtar hon kraften att ta sig upp.

”Jag vet inte vad en fars död utlöser, jag vet inte om jag kommer att gå sönder, vrida mig i plågor eller växa, resa mig. Jag vet att jag kommer att bli en annan person, jag hoppas bli en bättre människa, utvecklas, jag hoppas att jag aldrig förlorar min mjukhet och min förundran över världen, jag hoppas att jag ska kunna ersätta det som jag från och med nu kommer att sakna (…) Det kommer finnas en ny och okänd kraft för jag vill inte falla.”

Ninas far var den som stått upp för henne och accepterat hennes val hur hon ville vara som kvinna. Redan som liten såg hon sig själv som en ”pojkflicka”, någon som inte passade in i den gängse mallen hur en flicka bör vara. Vad som för andra uppfattades som en provokation respekterades hemifrån. Från tidig ålder uppfostrade hennes far henne som en son och det var sin far hon identifierade sig med. Hon intog hans plats, lånade hans slipsar och skjortor och satt fast i en hybriditet där hon kunde växla mellan hon och han efter eget behag.

”Min far fick en kopia i mig.”

Ställd inför sorgen, smärtan och saknaden vänder sig Nina Bouraoui till skrivandet. Hon blandar sin fars liv med sitt eget. Alla minnen kommer tillbaka från Alger och Paris. Det är en omtumlande och poetisk skildring om att älska och förlora den som stått en närmast och styrkan att gå vidare utan att glömma.

Är du nyfiken på att läsa mer av Nina Bouraoui så rekommenderar jag hennes två tidigare autofiktiva romaner Pojkflickan och Mina onda tankar.