Sophelikoptern
I inledningsscenen på Sophelikoptern surrar en helikopter i luften, tappar en sopcontainer på en betongplatta i skogen och tre älgar rusar skrämda iväg. Vi befinner oss någonstans i norra Sverige.
Filmen är en svartvit, mycket vackert filmad roadmovie där tre romska syskon åker 103 mil för att hämta sin mormors väggklocka som har varit på lagning ett år utan resultat. Nu saknar hon den så mycket att hon inte orkar vänta längre. Under resans gång möter de flera människor och passerar en landsbygd som är på väg att avfolkas. Under ett kosläpp vägrar korna skutta ut från ladugården inför stadsborna som står i publiken. Bonden måste dra ut dem med rep. En sevärdhet längs vägen är världens största osthyvel som någon byggt på en åker. Det som har varit världens största stol bränns ner eftersom det dykt upp någon ännu större någonstans i världen. På en ort de kommer till finns en utställning om Förintelsen där systern Saska går runt och tittar på bilderna. I bilen löser de ibland korsord där orden som efterfrågas är ord som inte används så ofta längre som välfärd, standard, folkhem och kollektiv. När de ser en fartkontroll tar de snabbt upp masker för ansiktena för att inte kunna identifieras. Det mest spännande som händer är ett möte med taveltjuvar.
Man ömsom fnissar och skrattar högt filmen igenom samtidigt som det är en slags sorgesång över en välfärdsstat som håller på att försvinna. Referenserna är många. Dialogen är ytterst sparsmakad. Bilderna och den följsamma musiken talar för sig själva. Tankarna går till Roy Andersson, Aki Kaurismäki och kanske även Samuel Beckett.
Regissören Jonas Selberg Augustsén har tidigare gjort kortfilmer som Höstmannen på meänkieli och Myrlandet på samiska. Han planerar att göra filmer på alla fem officiella minoritetsspråk i Sverige. Sophelikoptern är hans långfilmsdebut och här talas alltså romani. Den blev nominerad till Guldbaggar i fyra kategorier 2017 och Jan Sandström fick en bagge för bästa originalmusik.
Filmtiteln är hämtad från Gunnar Ekelöfs dikt Till de folkhemske som han skrev strax efter andra världskriget.
Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk