Som en drog
Att ta sig en bok-, film-, eller tv-serie är en stor utmaning. Det krävs tålamod och hängivenhet för att följa med från början till slut och utrymmet för besvikelse är stort. Var försiktig, det här är starka grejer.
När man ger sig in i olika typer av serier är risken stor för en intensiv och hektisk kärleksaffär. Gäller det endast en bok eller en film så kommer man över de ganska lätt, men serier är det svårt att släppa taget om. Det handlar ofta om en hängivenhet som sträcker sig över flera år. Mina besattheter inkluderar; Harry Potter (som varje 90-talsunge), Syskonen Baudelaires olycksaliga liv, Lost, Scrubs och Community. Nöjet i att läsa böckerna och kolla på filmerna och tv-serierna blir allt intensivare, och det går sakta men säkert, eller i vissa fall direkt, över i en besatthet. Man är inte vilket fan som helst, man är hardcore. Man är die hard.
Titeln die hard fan kommer med många plikter:
- Man måste alltid försvara sina älsklingar. Det är okej att tycka mindre om vissa delar men man måste alltid älska och försvara helheten.
- Man måste ha expertkunskap om sina älsklingar. Detaljer som att Dr Cox hela namn är Percival Ulyssies Cox och att Hermione är född i september är av avgörande betydelse.
- Man är inget fan for life om man inte kan dra citat direkt från minnet. Helst i samband med vardagliga händelser.
Att vara die hard fan kan också vara jobbigt, man kan bli ordentligt besviken på en bok, film, eller tv-serie till den punkten att man slutar kolla/läsa. När det kommer till långa serier är sluten extremt viktiga. Det är då allt knyts ihop. The final throwdown. The big finale. Alla förväntningar man har byggt upp, alla teorier man har skapat, allt avgörs i slutet och det kan höja berättelsen till ett mästerverk eller dra ned den i skiten.
En vanlig följd av att en favoritserie avslutats är depression. Gråt ut ordentligt när den är slut. Långsamt börjar man inse att det inte kommer något mer. Inga fler böcker, inga fler filmer, inga fler tv-avsnitt. Det är över. Böcker, filmer och tv-serier kan ha ett hårt grepp om människor (mig) och det är okej att vara ledsen när det tar slut.
Det är ganska fantastiskt att se hur alla dessa böcker, filmer och allt annat kan påverka oss så mycket. De som är riktigt bra lär oss något om oss själva, om andra eller om världen. Det kan vara Hungerspelen som kritiserar vår kultur, Lost som ställer frågor om ödet och andlighet, eller Harry Potter som visar styrkan i vänskap och kärlek.
Men ett varningens ord, gå försiktigt fram, för avvänjningen kan bli en smärtsam historia.
