Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Mödrarnas söndag" av Graham Swift. Albert Bonniers förlag.

Skimrande nostalgi

Publicerat 26 juli 2017 | Av |

Du som bär med dig stämningen i Kazuo Ishiguros “Återstoden av dagen” i ditt läsarhjärta kommer säkerligen att falla pladask för “Mödrarnas söndag”, Graham Swifts magiska lilla pärla till roman.

Graham Swifts senaste, alldeles utsökta, roman utspelar sig under en enda skimrande dag, den 30 mars, 1924. Vädret är fantastiskt för årstiden och det är “mödrarnas söndag”, det vill säga den dag på året då tjänstefolket får ledigt för att hälsa på sina mödrar. Tjugotvå-åriga Jane Fairchild arbetar som husa hos mr och mrs Niven, ett vänligt par, som låter henne låna böcker ur husets bibliotek (hon har för övrigt just upptäckt författaren Joseph Conrad).

Jane är hittebarn och har ingen mor att besöka. I stället får hon ett telefonsamtal från sin hemliga älskare, Paul, ende sonen i Upleigh House. Hans bröder dog i första världskriget. I romanen får vi se den engelska övre medelklassens livsstil genom Janes förundrade ögon.

Jane skildrar ett förtrollat sista möte med Paul, som är på väg att gifta sig. Eftersom huset för dagen står tomt har hon har fått order om att knacka på porten på framsidan, istället för att använda tjänstefolkets ingång. Trots tidens bråddjupa klasskillnader är de (för första gången på de sju år som de träffats i smyg) jämlika under ett par timmar i Pauls rum, mitt på blanka förmiddagen. Tiden står stilla. De intensiva, men omöjliga, känslorna förblir outsagda. Inte heller är några ord nödvändiga. Vemodet ligger i luften och läsaren får en förnimmelse om att någonting förskräckligt är på väg att inträffa.

När Jane, som mycket gammal kvinna och författare, tänker tillbaka på den här dagen minns hon tydligt varje trivial detalj gruset som knastrar under fötterna, hur ljuset skiner in genom det öppna fönstret och Pauls rörelser när han klär på sig för att lämna henne som vore det igår.  Så många gånger genom åren har hon genomlevt den här dagen.

Och sedan inträffar det förfärliga, något som kommer att förändra framtiden för Jane för alltid!

Jag älskar stämningen i den här lilla gripande och beundransvärda romanen. Och jag kostar på mig att läsa Mödrarnas söndag långsamt, två gånger och den är så vacker att det nästan gör ont i en.

Det är en bedrift att en manlig författare ror iland att skildra en kvinnas erfarenheter med ett sådant absolut gehör. Själv frågar jag mig varför jag inte har kommit på tanken att läsa något av Graham Swift  tidigare?? Det får lov att bli bot och bättring på den punkten!

Kommentarer inaktiverade.