Sin plats på jorden

Hans omistliga trilogi om Ingrid har i och med den nyutkomna romanen Bara en mor förvandlats till en högst välkommen kvartett.

Det har äntligen blivit fred, även om andra världskriget fortfarande kastar sin skugga över Norge. På Barröya – längst ut i det nordnorska havsbandet – går livet sin gilla gång. Öfolket sliter för brödfödan, är utlämnade åt vädrets makter och det outgrundliga havet, som både är en välsignelse och en förbannelse.

Det är Ingrid som fattar besluten på ön. Hon är av en jordnära, klok, tålmodig, tystlåten, rättrådig och rättfram sort, som månar om sin integritet och aldrig agerar förhastat.

Ingrids hjärta klappar i synnerhet för barnen, inklusive tyskungen Mattis, vars mor flytt fältet och fosterfar försvunnit till havs. Trots att pojkens morföräldrar äger ett handelshus vägrar de hysa honom. Mattis utvecklar ett starkt band till Ingrids biologiska dotter Kaja, vars far – en rysk krigsfånge – är spårlöst försvunnen. Likafullt svävar hans ande över boksidorna.

När Ingrids fosterdotter Suzanne lämnar ön och flyttar till en lägenhet med balkong, tvättstuga och lekplats i stan gör den moderna tiden sitt intåg i romanen. Ingrid är föga imponerad av de foton hon fått bifogade i brev från Suzanne. Hur någon kan välja ett betonghus vid vägen framför att bo på en alldeles egen ö i havet överstiger hennes fattningsförmåga.

Fast också i skärgården förändras saker och ting. Det finns planer på att slopa de små skolorna till förmån för en enda på Storön. Vidare har den gamle prästens yngsta son Samuel tagit över prästkragen och prästgården. Han är helt olik sin far, en glad, spontan och energisk sort.

Om du inte redan läst den första boken De osynliga (2014) (se tidigare boktips här på bloggen: Långt därute i havsbandet) i serien, så gör du klokt i att börja med den. Läs sedan Vitt hav (2016) respektive Fartygets ögon (2019).

Den läsare som en gång gått i land på ön Barröya kommer förmodligen alltid att ha en bit av sitt hjärta kvar där.